Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
212 CAROLINENS MINNEN.
Konungen tog därpå sin guldsnusdosa, som stod bredvid
sängen på ett litet bord, kastade bort snuset och lade den
afskurna tån i dosan, som han gaf Weisse, sägande:
— Tag emellertid denna som ett minne.
På konungens befallning iakttog man den noggrannaste
tystlåtenhet och ingen människa i Augusts hela brokiga hof hade
den minsta aning om hvad som händt.
Tolf dagar därefter kom herr Petit.
Lifmedici samlades genast, beskrefvo noggrant för herr
Petit den belägenhet, hvaruti konungens fot befann sig, när
kuriren afsändes till Paris och stymparlikt det tillstånd, hvari
de nu trodde den vara.
Petit, häpen af de tecken, som så många dagar förut visat
sig och öfvertygad om, att kallbrand infunnit sig, förklarade,
att han icke kunde begripa, hur konungen ännu kunde lefva
och ej heller kunde förstå, hvarför hans läkare i en sådan sak,
som icke tålde ett ögonblicks uppskof, hade skickat så långt
bort som till Paris för att få ett alldeles onyttigt råd. Han
tilläde, att något annat medel icke vore öfrigt än den skynd-
sammaste amputation, så framt det icke redan vore för sent.
Af fältskär Weisses ovänner, som nu öfverhöljdes med
skam, vågade icke en enda möta konungens blickar. Men hur
mycket större blef icke deras förvirring och blygsel, när Weisse
gick fram till Petit, tog konungens gulddosa ur sin ficka och sade :
— Det medel, som ni rekommenderar, min herre, är redan
vågadt och här ligger tån med alla tecken till obotlig kallbrand.
Den franske fältskären gaf Weisse för detta väl betänkta
steg ett rättvist beröm, försäkrade i allas närvaro, att konungen
var under den skickligaste vård, då han sköttes af Weisse och
således ansåg herr Petit, att hans närvaro var alldeles öfverflödig.
Weisse fick därigenom rättvisa och konung August underlät
icke heller att med verklig furstlig frikostighet umgälla hans
trohet och utmärkta förtjänster.
Och så blef konung August frisk och fick nya krafter att
reta gallfeber på vår nådige konung, hvilken också rappade på
honom, att det nog sved i skinnet, tänker jag. —
Och nu för jag er till Ryssland, go’ vänner!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
