Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL NARVA ! 219
— Kom i min faran!
Majoren bredde ut sina armar och Sivard kastade sig till
hans bröst, han omfamnade därpå Otto samt räckte sist sin
hand åt Hadar, sägande:
— Farväl du gamle vän, du som burit mig på dina armar
mången gång och talt underbara sägner för mig, min broder
och Elsa, medan vi voro små. När du kommer hem till Dahlby,
så förtälj vid stockvedsbrasan för Elsa sagan om en ung kri-
gare, som vågade allt för att fullgöra sin konungs bud och som
städse hade sin älskarinnas bild i sitt hjärta. Tälj henne, hur
han ensam jagade genom fiendeland trygg i förlitande på Gud,
orädd för döden och hur han vid sitt hjärta bar en amulett,
hvilken han ansåg som ett heligt ting — se här!
Han ref upp vapenrocken och tog fram ur bröstfickan en
rund träplatta, i hvilken var skuren en orm som bet sig i
stjärten och inom denna ram syntes ett sammanbundet S.
och E.
— Denna lilla sak, fortfor han, har Elsa gifvit mig. Hon
har själf skurit den ur svensk masur och hon har lagt den en
skärtorsdagskväll invid en korsväg öfver en ört, hvars kraft
skall vara stor. Jag visste det ej. Jag skulle skrattat åt
henne, om hon talt om det förr. — Men när jag stod på Dahlby
trappa för att draga ut till kriget, smög hon denna lilla bricka
i min hand och omtalade, hvad hon gjort med den samt bad
mig alltid bära den på mig. — Jag skrattade inte då. Jag
såg i denna sak ett bevis på hennes rena och jungfruliga
kärlek — och nu — nu tror jag på denna amuletts makt:
Två gånger har jag ridit genom fiendernas hopar mellan Per-
nau och Narva! — Tälj detta för min Elsa vid stockveds-
brasan på Dahlby, om jag ej mera skulle komma åter, gamle
Hadar! — Farväl!
Han lämnade hastigt gruppen.
— Se det är en kärnpojke det, utropade Hadar. Gud signe
och beskydde honom!
De skyndade alla tre efter Sivard för att ännu en gång
få trycka hans hand. Men de hunno ej fram till honom, utan
sågo i stället honom kasta sig upp på en häst, hvarefter han
snabbt red bort. Han vände sig dock om, gjorde med värjan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
