Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TILL ÏTARVA ! 221
Det var den 1 November, som den i Pernau förlagda
svenska styrkan bröt upp därifrån.
Vägen stängdes emellertid snart af en ganska bred ocli
djup ström, hvarför trupperna måste transporteras öfver den-
samma på färjor och flottor hopfogade af fällda träd. Konungen
och Rhensköld begagnade samma färja, på hvilken äfven en
del manskap följde. Konungen, som var ifrig, att arméen
skulle komma öfver så fort som möjligt, befallde, att så mycket
folk som möjligt skulle tagas med på hvarje färja eller flotte
och han tillsade, att en massa människor skulle komma med
äfven på den färja, å hvilken han själf var ombord.
När de kommit midt i strömmen, började emellertid färjan
att sjunka. — Förskräckt däröfver och i synnerhet ifrig för
konungens person högg Rhensköld sporrarne i sin hästs sidor
och sprängde af färjan ned i vattnet för att såmedelst lätta
den sjunkande farkostens last.
Detta lyckades honom visserligen, ty färjan kom öfver till
andra stranden; men nära var det, att Rhensköld själf fått
sätta till lifvet i vågorna; ty hästen gick till botten och i sista
stund lyckades Rhensköld med en soldats hjälp att få loss sin
enä fot, som fastnat i stigbygeln.
Konungen var under detta uppträde alldeles kall och lik-
giltig. Lika litet som han visade den ringaste farhåga, när
färjan började sjunka, lika litet visade han någon rörelse öfver
Rhenskölds lifsfara. Han föreföll som en bildstod, fri från
mänskliga känslor. — Detta var han likväl ej i själ och hjärta.
Men han förstod att lägga band på sig, som kanske ingen hvar-
ken förr eller senare kunnat.
Alla trupperna konnno lyckligt öfver strömmen och strax
efter öfvergången satte sig kungen i spetsen för dessa och red
till Pernau, där de utländska makternas sändebud åter voro
honom till möte, till hans stora förargelse.
Nu, liksom förra gången, nekade konungen att ta emot
dem; men äfven denna gång var det Piper, som slutligen för-
mådde konungen att gifva ambassadörerna audiens. Vid det
retligaste lynne befallde då konungen, att ministrarne skulle
föras in.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
