Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I KONUNGENS TALT. 249
mot stranden. — Hu, den var hemsk denna natt, då jag satt
där ensam vid stranden med pannan sänkt i handen och be-
grundade, hvad jag borde göra för att snart få återse min
älskade. — Lugnt uti vårt tjäll hvilade min far och syster
Anna, icke anande mina tankar och förehafvanden.
— Halt! Werda, ropade i detta ögonblick soldaten i tält-
luckan och sänkte geväret.
— Patrull, svarades det, hvarefter lösen gafs och en patrull
tågade förbi tältet.
Emma ryckte upp sig vid dessa tillrop; men då patrullen
passerat, återföll hon i sina tankar.
— Med handen på hjärtat, hvilket slog skyggt och hastigt,
mumlade hon, reste jag mig upp och smög mig tyst ifrån
stranden och min fädernegård, åt hvilken jag vinkade ett far-
väl, under det att tårarna störtade från mina ögon. Allt längre
och längre bort gick jag och kom in på obekanta trakter.
Öfver berg, genom dalar och skogar vandrade jag och kom
snart till Eskilstuna, där jag skaffade mig en gossdräkt och
utbytte den mot min flickkostym, hvarefter jag åter började
min vandring, hvilken skedde från norr till söder. Jag äm-
nade mig till Danmark, där jag visste, att de svenska trup-
perna borde vara. — Men jag kom för sent dit. Fred var
redan sluten med Danmark och de svenska trupperna hade
blifvit öfverförda till Sverige. Jag vände då om och for till-
baka till Sverige samt påträffade trupperna och lät värfva mig
till rekryt. — O, hvilka försakelser har jag icke sedan måst
underkasta mig!
— Jag öfverfördes med de svenska trupperna till Riga och
låg sedan i Pernau. — Ingen vet mitt rätta kön. — Hvad jag
har lidit! livad har jag icke måst utstå! Och allt, allt detta
för att få träffa min Harald! — Men ödet har varit mig oblidt
och jag kunde inte få närma mig min hjärtevän bland krigar-
horderna. — Icke förrän i dag! — Men han! — Han kände
inte mera igen sin älskarinna, sin trofasta mö! — Han kände
mig inte och jag hann ej upptäcka mig för honom, förrän han
åter togs ifrån mig! O, min Gud, hvad detta sårar och smär-
tar mig.
Carolinens minnen. 32
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
