Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
278 CAROLINENS MINNEN.
— Liksom vågor vältra människomassor hitåt, sade Bolski.
— Det är svenskarne!
— Vi måste fly härifrån!
— Ja, låtom oss dra oss undan; men inom kort, det lofvar
jag, skall det vara strid på nytt. Låt de svenska hundarne
tjuta af jubel, de skola snart komma att jämra sig under knut-
piskan.
Ryssarne började draga sig bort mot skogen, tagande
Emma med sig. Hon sökte dels att göra motstånd, dels att
slita sig; men hennes krafter voro allt för svaga därtill.
— Barmhärtige Gud, hvad blir mitt öde, klagade hon.
— Håll mun, slyngel, röt Lichnowsky åt henne.
— Hjälp, hjälp! — Nådige himmel hjälp mig, ropade då
Emma i yttersta ångest och spjärnade emot.
— Skjut pojken för pannan, sade Boduslakowski.
— Det är synd att ödsla bort krut på honom, låt oss hänga
honom i stället, sade Bolski.
— Förbarmande! Förbarmande! Helige Gud! — Mina
herrar, jag är — — jag är — — stammade Emma, hvilken
ämnade för ryssarne upptäcka sitt rätta kön, i hopp om, visst
ej om frihet, men om ett mildare behandlingssätt af dem.
Men hon hann ej tala till punkt, förrän Boduslakowski utropade:
— Håll mun, fördömde pojke!
Och han tilldelade Emma med detsamma ett så våldsamt
slag i hufvudet, att hon för en stund miste fattningsförmågan
och som en liflös kropp släpades hon in i skogen.
Det hade under hela denna märkvärdiga dag varit ett
ihärdigt snöfall och vinden hade drifvit snön i ögonen på rys-
sarne, hvilket i väsentlig mån bidrog till svenskarnes seger.
Ty ryssarne, som för snön ej kunde se den svenska arméen,
trodde, att den samma var betydligt större, än den i verklig-
heten var.
Fram på natten saktade snögloppet sig emellertid och upp-
hörde slutligen alldeles, så att, då en del af svenska arméen
tågade upp till den lilla lägerplatsen, stjärnorna började att
blänka fram mellan molnen.
Kung Carl lät nu trupperna ordna sig i tre stora kolonner
mellan staden och den förstörda bron, men högkvarteret hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
