- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
298

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

298 CAROLINENS MINNEN.
Hvad ser jag, utropade han vidare och sprang upp
från sin framåtlutade ställning, då han till sin utomordentligt
stora förvåning fick se en rund kvinnobarm intaga sina sväl-
lande former mellan kanterna af snittet å den uppsprättade
vapenrocken, som nu lämnade hennes bröst alldeles bart.
— Hvad? utropade Harald på det högsta förvånad. Han
förstod nu, att det var hans fästekvinna, som snört sin barm
i kyller och begifvit sig till sin älskade i stridens larm och faror.
— O, min Gud, suckade Emma, då hon fann, att hennes
hemlighet var uppdagad.
— En kvinna, stammade konungen.
Alla intogos af den största häpnad, alla utom fältskärn,
hvilken redan förut genomskådat den sårades hemlighet. —
Det bief en stunds tystnad, hvilken bröts af Emma, som med
feberheta blickar såg på sin älskade och hviskade:
— Harald!
Han ryckte till.
— Min Harald, fortfor Emma i nästan hviskande ton.
— Hvad! — Harald nästan skrek detta ord.
— Min Harald, sade Emma åter.
— Hur skall jag våga tro mina öron och ögon, sade Harald.
— Min Harald, stönade Emma åter.
— Emma, sade Harald.
— O, Gud! Jag dör, jag dör, jämrade sig flickan.
— Min älskade Emma, utbrast Harald, glad öfver att så
oförmodadt få återse sin fästekvinna, men tillika förfärad öfver
hennes farliga belägenhet.
Så har du känt igen mig, min Harald! Då kan jag dö;
ja, jag känner, att jag är nära döden, fortsatte Emma.
Emma, Emma! Icke skola vi skiljas i samma ögon-
blick, som vi återfunnit hvarandra, klagade Harald.
Emma blef allt mer blek och matt; och räckande sin hand
med möda åt Harald, sade hon:
— Farväl, min vän!
hej, nej, utropade Harald, som låg på knä vid hennes
sida. Du skall lefva. Du far ej dö! \ i skola lefva och fröjdas
tillsammans.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0364.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free