Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 CAROLINENS MINNEN.
kropp ovillkorligen måste känna efter alla de mödor och faror,
som han nu under nära tvenne dygn, utan någon som helst
hvila, hade haft att utstå. Han kände äfven, att han måste
böja sig för naturens kraf, ehuru han icke ville göra det. —
Han sade äfven för sig själf, men så högt att Hultman hörde det:
— Jag känner mig så underlig.
— Ers Majestät måste söka hvila, inföll Hultman.
— Ja, du har rätt, Hultman, sade konungen. De vilda
mödorna äro slut för dagen. I fält har jag stått ihärdigt både
dag och natt; nu tager naturen ut sin rätt och segraren öfver
människor blir besegrad af sömnen. — Ja, jag måste hvila ut.
Emellertid gick han icke till hvila, utan satt kvar, där han
satt, kämpande med sömnen och tänkande på kriget. Då och
då nickade han emellertid till och slutligen föllo hans ögonlock
ihop och sittande vid bordet hvilade den stolte segraren vid
Narva ut från stridens mödor.
Länge hade konungen varit försänkt i sömn, då Harald
kom från Emmas sjukläger till det kungliga tältet för att på
konungens befallning gifva förklaring öfver Emmas närvaro
ibland de svenska trupperna.
Han anmälde för vakten sitt ärende och denne, som hade
hört konungens befallning till Harald, då det upptäckts, att den
lille rekryten var en förklädd flicka, lät Harald passera. Detta
gjorde, att Harald strax därefter gjorde ställningssteg inne i
tältet.
Hultman gjorde tecken, hvilka Harald icke beaktade och
Pompe lyfte sitt kloka hufvud från konungens knä och såg på
Harald, sakta morrande.
Då konungen emellertid icke sade något, tog Harald för
gifvet, att det var hans majestäts vilja, att han skulle, utan
föregående fråga, afgifva den förut af konungen anbefallda
förklaringen; ty konungen var i regel en stor tigare.
Harald sade:
— Ers Majestät! Emma Olofsdotter, den sårade, till rekryt
klädda flickan, lefver och fältskärn tror, att hon skall kunna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
