- Project Runeberg -  Carolinens minnen : historisk roman från Carl XII:s tid /
331

(1900) [MARC] Author: Wilhelm Granath With: Pelle Hedman
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

I VINTERKVARTER. 331
Konungen måste äfven slutligen erkänna att det var ett
allt för vådligt företag att söka draga längre in i Ryssland,
hvarför han gaf order om, att de ryska förskansningarne skulle
i grund förstöras och därefter arméen vända och marschera mot
söder för att taga vinterkvarter. — Förskansningarna förstördes
äfven i medio af december, hvarefter trupperna bröto upp och
fördes till trakten af Dorpat, där trupperna fingo vinterkvarter,
hvaremot högkvarteret förlädes några mil från staden till slottet
Lais, i hvilket konungen själf tog sin bostad, såsom det äfven
ägnade och anstod honom att göra.
Nu ville konungen hängifva sig åt jakt och dylika förströ-
elser mellan sina allvarliga plikter som regent och sina utkast
af planer till nya fälttåg till Rysslands och Polens betvingande
och han hoppades här få vara i fred för lismande diplomater,
hvilka borde ha svårt att taga sig fram till Lais.
Men han bedrog sig mycket i denna sak; ty det dröjde
icke länge, förrän ett franskt sändebud kom till Lais. Strax
därefter anlände ett kejserligt och så andra utländska makters
ambassadörer, hvilka alla kommo för att söka mäkla fred. — Men
kungen, sen I, godt folk, utropade Björn, när han berättade
detta, han ville inte veta af fred, lika litet som han ville veta
af diplomaterna — de lata och krypande pennfäktarne, och den
ende, som kunde tala med kungen om dem var den glade upp-
tågsmakaren Magnus Stenbock — »Måns Lurifax», som han
kallades eller helt enkelt »Bocken», liksom hans soldater kalla-
des för »getapågar».
— Det var en kärnkarl på samma gång som det var en
lustigkurre af bästa sort, denne Magnus Stenbock, må ni tro,
godt folk, utropade Björn. Han kunde narra soldaterna att
skratta, så att de föllo hop som fällknifvar — och det var då
inte så underligt förstås — men underligare var det, att han
kunde narra själfva kungen att skratta — och det kan inte
många berömma sig af, det vet jag det. — Men arg kunde
han också vara och det att det förslog — och slog han till,
så kändes det i skinnet mången god dag — ja — ibland kunde
man jämra sig och skratta på samma gång, jämra sig åt det
prygel, han gaf, men skratta åt någon tokrolighet, som man

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:23:34 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/carolinens/0397.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free