Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I VINTERKVARTER. 351
Konungens närmaste man var emellertid inte så tvärsäker
och lugn som Hans majestät själf. Han skref hem till
Sverige :
»Arméen är så laberad, att skulle man nu i vinter försöka,
något, är det att önska, att samma Gud, som fört oss till
Narva, förer oss än vidare; ty här äro goda råd nödiga.»
Det kan synas underligt, att konungen kunde vara så
lugn och förtröstansfull, som han var. Men detta har dock sin
förklaringsgrund.
Konungen smickrades nämligen ständigt och kallades för
det svenska lejonet, hvilket skulle skipa rättvisa med svärdet.
Detta smicker tog den rättframme konungen för kontant och
för en själfskrifven sak.
Man må dock därför ingalunda tänka sig, att konungen
var fal för smicker. — Långt därifrån! — Han ville aldrig
höra talas om något beröm för sina egna bragder.
Nej, kung Carl vari hög grad religiös och hans religiositet
var orsaken till hans lugn och tillförsikt.
Det var icke hans förtjänst, sade han, att han hade segrat
i Danmark och vid Narva; ty det var Gud, som förde hans
vapen. Han var ett af Gud utkoradt redskap, sade han, och
därför kunde ingen motstå honom, därför var hans lycka,
trodde han, oinskränkt och han hade, sade han, ingen rätt att
sticka sitt svärd i skidan, förrän den trolöse konung August,
blifvit krossad. Han insåg mer än väl, att Sverige måste lida
under krigets börda; men ur sorg och elände skulle en högre
lycka uppstå. Han fick icke rygga tillbaka för något hinder,
menade han och han hoppades, att hans trupper skulle vara
honom följaktiga — hvarom icke, skulle han gå ensam mot
faran, ty han var dock mäktig att kufva fiendernas härs-
makter, emedan Gud var med honom och förde hans arm.
Sådan var Carl XII åskådning och då man känner detta,
är mycket förklarligt, hvilket i annat fall måste synas underligt.
Kung Carl var en ädel natur och en rättskaffens man
samt därtill en tapper soldat. — Men hans arf skulle störta
honom och hans land. — Detta arf var enväldet samt hans
faders fasta vilja, hvilken hos sonen blifvit förändrad till —
envishet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
