Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
SORG. 379
Några veckor efter lottningen på kyrkvallen vid Carls kyrka
sprängde ett par ryttare fram på vägen till Dahlby, det gamla
knekthemmet i Värmland, hvilket ägdes af major Sten Standar
och nu sköttes af hans dotter, den fagra Elsa och de tjänare,
som funnos hemma.
De två ryttarne voro bröderna Sivard och Otto Gyllen-
svärd, majorens fostersöner, om hvilka jag förut talat.
De hade nu fullgjort sin konungs uppdrag och skulle
åter ut i fält med det nyuppbådade manskapet. — Först
ville de dock hälsa på i sitt gamla barndomshem. Men
deras besök måste bli kort, det fick icke räcka längre än två
timmar.
— Måtte Elsa vara hemma, sade Sivard.
— Hvar skulle hon annars vara, invände Otto.
— Hon kan vara hos prosten eller hos någon sjuk; du
vet, hur ömhjärtad hon är om de sjuka.
— Ja, jag vet, men långt borta bör hon inte kunna vara.
— Men vår tid är knapp.
— Ja, tyvärr.
— Se, där ser jag byggnaden skymta fram mellan träden.
— Hvilken underlig känsla bemäktigar sig icke mig nu.
Det är, som om hjärtat ville stanna i mitt bröst, när jag ser
dessa kända ställen, där vår lyckliga barndom förflutit.
— Ja, Otto, detsamma känner jag.
— Se, där är Kalfhagen.
— Ja, och Klockberget.
— Minns du, när vi åkte skinnkälke utför isen på det?
— Nog minns jag det. Jag kommer äfven ihåg bastona-
den, som vi fingo efteråt af gubben.
— Hadar hade jämt göra att hålla oss, medan gubben
slog.
— Han hade kraft i armen den tiden.
— Det har han allt ännu. Det är en kärngubbe.
— Ja, Gud signe honom. — Men länge till kan han väl
icke hålla ut i fält.
— Måtte han blott icke lemlästas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
