Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
472 CAROLINENS MINNEN.
och de i parken liggande bronslejonens ögon hade stelt och
ointresseradt betraktat de båda förnäma barnens spratt och fyr.
De båda lekkamraterna hade sedan — det lär vid den nu
ifrågavarande tiden varit fem år sedan — af omständigheterna
blifvit skilda åt, Kristoffer hade då varit femton år och Anna
tolf år. De hade, sade taffeltäckaren för mig i hviskande ton,
medan vi lågo bakom buskarne och sågo på dem, icke en dag
förut varit från hvarandra; ty den föräldralöse lille Kristoffer
hade vid sin lilla kusins sida vuxit upp i sin farbroders hus
och detta deras första afsked från hvarandra hade gått de unga
mycket djupt till hjärtat.
Nu hade han varit mycket ute i världen, sett mycket och
gjort många bekantskaper, isynnerhet i Warschau, där han vi-
stats ett par år — men den lilla kusinen hade han dock städse
haft i kärt minne.
Nu hade han återkommit till sin barndoms paradis.
Hans tante och farbror hade hjärtligt hälsat honom väl-
kommen. Men han saknade kusinen samt spejade med frå-
gande blickar efter henne samt frågade äfven:
— Hvar är Anna?
Då kom hon emot honom med ett soligt leende på sina
läppar och räckte honom sin hand till hälsning. — Omedvetet
tog han då ett steg baklänges af förvåning. Mycket ofta hade
han, som sagdt, tänkt på den lilla kusinen; men att hon nu
blifvit så stor, det hade aldrig fallit honom in. Och nu stod
hon där framför honom, ej längre som ett barn, utan som en
ståtlig och intagande jungfru. Det rika håret fladdrade icke-
mera fritt kring hennes skuldror, utan det var nu noggrannt
upplagdt på hufvudet. I koketta veck föll öfver hennes väl-
bildade gestalt den blommiga sidenklädningen, hvilken var så
lång, att den till och med dolde de små tåspetsarne på hennes
prydliga gyllenläderskor. Läpparne logo, men icke naivt barns-
ligt såsom förr utan litet stolt och spotskt och de vackra, svart-
bruna, glänsande ögonen sågo med en fullmogen jungfrus ljufva
blygsamhet ned mot golfvet. — Det var Anna, den lilla Anna
och likväl en helt annan Anna, än den Kristoffer mindes och
ofta sett för sin själs ögon genom minnets fjärrglas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
