Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
476 CAROLINENS MINNEN.
Du är nu något helt annat, något ännu bättre! — O, min ljufva
Anna, du hade rätt: Många sköna kvinnor har jag sett ute i
världens bullrande vimmel, många, många sköna, bedårande,
förföriska. — Men då jag återsåg dig, var det liksom om en
blixt hade upplyst mitt hjärta. Högt jublade det och sade
mig: Där är hon, som är den skönaste, bästa, renaste, älskli-
gaste; sök att vinna henne för lifvet, det är mödan värdt! —
Men du, min Anna, du log så spotskt och stolt emot mig, att
jag nästan fruktade att nalkas dig–––––- och –––- —
— Och dock kände jag detsamma som du, jublade hon
och hoppade ned från mossbänken vid lejonets sida, samt sjönk
i hans öppna famn, där hon länge kvarblef.
De talade nu intet mera, de voro för öfverväldigade af
saliga känslor för att kunna tala.
Hvad behöfdes för öfrigt ord i detta ögonblick? Hjärta
talade jtt till hjärta. —
Här gjorde Björn ett uppehåll i sin berättelse.
— Ack, så vackert, sade då Frida.
— Jo, jo, inföll Björn, det tror jag allt var något som
grep dig, min flicka, jag visste det förut.
— Det grep oss alla, hvad jag tror, sade prosten.
— Ja, alla, instämde klockaren med bestämdhet.
— Jag tänker, att du själf, Björn, inte tyckte illa om det,
där du låg bakom busken och lurade, sade Alf.
— Nej, för attan, utbrast Björn. Det vattnades allt om
läpparne på mig, när jag såg den vackra flickan och nog skulle
jag tyckt, att det skulle vara hin så trefligt att få vara i den
unge junkerns ställe alltid.
Alla brusto vid dessa ord i skratt.
— Men, fortfor Björn, det var inte mycken tid att tänka
på det, när allt kom omkring. Det förnämsta för oss arma
satar var att komma ur parken utan att bli upptäckta. Och
det lät sig inte göra så lätt, må tro. Nog gick det väl an för
mig; jag hade nog klarat mig på något sätt; men värre var
det för den stackars taffeltäckaren. Hade han blifvit upp-
täckt, så hade han troligen blifvit piskad till döds; ty han var
lifegen.
— Hur kommo ni bort då? frågade fader Sven.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
