Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN HOFINTEIG. 497
Fursten:
Ja, signora, han kommer. — Men med hvilken uppsyn
skall jag möta honom efter en sådan behandling, som han
utstått?
Laura (rörd) :
Och jag–––-—
Fursten:
Jag har förorättat och. skymfat honom.
Laura:
Och jag har — öfverhopat honom med förakt.
Fursten :
Var icke orättvis mot ert hjärta, signora. Det har stånd-
aktigt älskat honom, oaktadt all hans förföljares använda konst
att slita honom därur. — Men jag — betänk, signora! — En
enda natt — eller kanske några timmar senare — och ingen
räddning hade varit möjlig! — Gud! Jag fasar för denna
tanke! — Likväl — så långt hade missdådaren kunnat full-
följa sitt brott! — Hvilket vilddjur! — Om hämnd kan för-
sona Camillo — så skall den grufligaste––-— —
Laura:
Min furste ! Camillos oskuld har räddat honom af sin egen
kraft. — Vi ha ju honom åter! — Hvarför då så rysliga be-
traktelser under dessa ögonblicks väntan ? — Om Camillo ännu
är Camillo, så skall hans hämnd blifva — en bön om mildring
i sin förföljares straff. — Gud! — Du vet, att min första känsla
var tacksägelse till din försyn, som alltid vakar öfver den rätt-
rådige — och denna känsla skall ej upphöra förrän med
mitt lif. —
Camillo inträdde nu på scenen med lugn och ädel håll-
ning. Fursten hastade honom till mötes och omfamnade honom.
Min vän! —
fängelse?
Min furste!
Fursten:
Er vän, jag? — Jag, som kastade er i
Camillo :
Carolinens minnen. 63
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
