Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VID LESSNA. 545
Harald såg först på Arvid och tittade sig sedan noga om-
kring för att förvissa sig om, att ingen hört de djärfva orden.
Därefter lutade han sig fram emot Arvid och sade hviskande :
— Akta dig för dylikt tal, svåger. Om någon annan än
jag hört de där orden, så ginge det dig illa. Skulle dessa
dina ord komma till det högre befälets öron, så blefve du
fängslad, dömd och skjuten framför fronten.
— Må ske, sade Arvid, upphetsande sig själf. Det är
bättre att dö med ens än att lemlästas och sedan lämnas en-
sam för att långsamt gå enplågsam död till mötes eller för att slitas
sönder af vargar, som här i landet tyckas finnas i stora skockar.
— Men äran, kamrat! — Äran!
— Äran är det. inte mycket bevändt med, svarade Arvid.
Ingen skall i en framtid veta, om jag dött hjältedöden eller
blifvit skjuten framför fronten. — Äran behålla de höga her-
rarne för sig.
— Hvad i sju hundra nittionio millioner fräsande granater
är det med dig i dag, Arvid! utbrast Harald. Har du mist
förståndet eller har du gifvit dig satan på, att du skall bli
skjuten som en hund.
— Ingendera delen, Harald, svarade Arvid. Jagtalar blott
sanning, och det borde ej vara någon fara att göra det, tän-
ker jag.
Harald fann, att det denna dag ej var skäl att söka
predika förstånd för sin svåger, hvilken var full af bitterhet
mot sitt öde, men icke förty var en plikttrogen och tapper
soldat. Han sade därför:
— Hur var det med din dröm, som du skulle berätta?
— Jo, svarade Arvid, jag drömde i natt, att jag gick
hemma vid gården en vacker och solig höstdag. Säden stod
gul på gärdena och vajade för hvarje vindfläkt. Jag slipade
min lie för att börja att skära rågen, och min lille Axel, den
Oud beskydde, syntes mig vara sjutton eller aderton år gam-
mal och han drog slipstenen åt mig, under det att han hur-
tigt sjöng en glad visa. I dörren och med ena foten på för-
stubron stod Anna. Jag tyckte att hon var fet och fryntlig
som en prostinna. Hela taflan verkade glädje, frid och trefnad.
— Då kom på vägen en mörk man gående mot vår stuga.
69
Carolinens minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
