Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
588 CAROLINENS MINNEN.
— Nej, Gud hjälpe oss.
— Alltsedan den fördömda striden vid Lessna synas rys-
same ha blifvit »katiga» af själfva pocker.
— De äro nästan segervissa, hvar de uppträda.
— Prat! Vi ha ju inte slagits med dem på allvar på.
länge.
Må vara, att vi ej haft att leverera några stora drabb-
ningar med dem på en tid; men ingen, som vill vara rättvis,
kan dock neka till, att våra svenska trupper nu på sista tiden
fått smörj här och hvar, när de under skärmytslingar drabbat
tillsammans med ryska afdelningar, som ingalunda varit star-
kare än våra.
— Värst är, att den fege Lybecker med kustarméen inte
gör någon nytta utan i stället utan svärdsslag drar sig till-
baka.
— Tvi, en sådan befälhafvare !
— Ja, kamrater, vi hafva nu skäl till sorg och oro på
mångahanda sätt.
Och så var det äfven, go vänner. Det var en sorglig tid,
som nu började för oss arma satar — och icke var tillståndet
mycket bättre hemma i Sverige heller. — Nästan otroliga voro
de försakelser, som vi nu fingo lida. — Man vågade ej mera
hoppas på bättre dagar hvarken i hären eller hemma i Sverige,
där gårdarne förföllo af brist på krafter, som kunde odla jor-
den. — Akrarne lågo därför för fäfot. Husgeråd, redskad, ja
till och med kläder voro utpantade från förut rika gårdar för
att förvandlas till pänningar för arméens underhåll. En dyster
sorg bredde sina vingar öfver landet och förmörkade till och
med hoppets sol, som förut städse hade strålat ned öfver Sve-
rige. Man liksom kände i luften, att ännu större olyckor och
svårare pröfningar än tillförene skulle drabba Sveriges land
och dess krigare.
Men vi gingo dock lydiga och undergifna på konungens
befallning allt längre och längre in i Ukraine, ehuru vi voro
öfvertygade om, att vi gingo vår undergång till mötes. Mån-
gen gång voro vi dock nära att förtvifla; men mod och till-
försikt återkommo, så snart vi fingo se konungen, hvilken var
den ende, som icke förlorade hoppet och ej med ett ord eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
