Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
692 CAROLINENS MINNEN.
Björn svarade ingenting därpå. Han satt i stallet tyst
en stund och som det syntes försänkt i tankar, hvilka ingen
ville störa. Slutligen ryckte han emellertid upp sig och fort-
for med sin berättelse sålunda:
— Det var en mörk novemberafton år 1710.
Stormen hven med raseri och uppjagade »hvita gäss» på
Mälarens böljor och hven kring knutarne på Olof Olofssons
stuga, under det att ett snöblandadt regn smattrade mot fön-
sterrutorna.
Inne i stugan var det mörkt och kallt och de därstädes;
församlade människornas sinnen voro dystra och till ytterlighet
sorgsna.
Det var Anna, Emma och Axel, som sutto i stugan.
De hade äfven orsak att vara dystra, ty på eftermiddagen:
af denna dag hade det varit bud från länsmannen, att den
sista påbudna kontributionen skulle betalas inom tre dagar; i.
annat fall skulle gården tagas i mät.
Dystra utsikter, hårda tider !
De stackars människorna hade intet att betala med. Alla
deras verktyg hade blifvit dem fråntagna förut, deras kreatur
hade blifvit sålda för skattens skull, en del af deras kläder
och husgeråd hade blifvit tagna, till och med de båda systrar-
nes spinnrockar hade blifvit utmätta, allt för de dryga skat-
ternas skull. De skulle därför ej längre kunna förtjäna sig
ett magert bröd genom spånad, som de förut gjort, det var
deras sista förvärfskälla. — Visthuset var tomt. — Inte en
rofva fanns i källaren. — Jorden hade legat i lägervall ända
sedan midsommaren, då åkerbruksredskapen pantades af den
obeveklige länsmannen, hvilken det nog skar i hjärtat att be-
höfva fara fram så, som han gjorde. Men det var plikten,
som måste uppfyllas. — Intet var sådt och intet var samladt
i lada eller på skulle.
I sanning det var ej underligt, att de två systrarnas sin-
nen voro dystra och sorgsna.
Hvad skulle de stackars människorna taga sig till i denna,
djupa bedröfvelse.
— Godt vore det att ligga i frid djupt under jorden, kla-
gade Anna och vred sina händer i förtviflan.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
