Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KATARINAS DIAMANTER. 713
— Jo, hvar skola vi få så mycket penningar ifrån, som
behöfvas för att muta dessa snåla själar? Med blotta löften
lära de ej afspisa sig.
— Dessa penningar skola vi finna i ditt gget läger, sva-
rade Katarina.
— Du yrar!
— Nej! Jag har själf juveler och innan vårt bud kommer
tillbaka, skall jag dessutom ha i mina händer alla de penningar,
som finnas i hela arméen. Det enda, som jag önskar af dig,
är, att du icke visar dig nedslagen utan genom din närvaro
bidrager till att upplifva soldaternas mod. Låt mig för öfrigt
få handla; jag går i borgen för, att jag, då vår underhandlare
återkommer, skall vara i stånd att uppf}dla alla de löften, han
i ditt namn nödsakats gifva Portens ministrar, om också dessa
vore ännu mera giriga, än de i verkligheten äro.
Kejsaren var förtjust öfver Katarinas ädelmodiga uppoff-
ring, omfamnade henne ömt, lämnade sitt tält och begaf sig
till general Scheremetews kvarter.
Katarina, som hänfördes af sitt viktiga företag och af
hoppet om en lycklig utgång af detsamma, satte sig emellertid
till häst, red långs linien, talade väl vid soldaterna, upplifvade
deras mod och vände sig därefter till officerame, sägande:
— Mina vänner! Vi befinna oss nu i den belägenhet, att
vi icke kunna rädda vår frihet annorlunda än genom förlusten
af våra lif eller af vår förmögenhet. Vilja vi taga den första
utvägen och falla med vapen i hand, så blifver oss vårt guld
och våra kostbarheter alldeles onyttiga. Låtom oss därför an-
vända dem att förblända barbarerna med, så att de själfva
måtte lämna oss en utväg att komma härifrån. Man under-
handlar nu därom, jag har själf lämnat största delen af mina
juveler och mina penningar därtill och det öfriga, som jag
ännu eger, skall underhandlaren bekomma; ifall han, som jag
med säkerhet förmodar, lyckas i sitt förehafvande. Men allt,
hvad jag eger, räcker icke att tillfredsställa de människors snål-
het, med hvilka vi hafva att göra. Nå, hvad har du att gifva,
sade hon till hvar och en. Gif mig det genast. Komma vi
härifrån, skall du få hundrafaldt igen; jag skall omtala ditt
uppoffrande nit för kejsaren, vår gemensamme fader.
Carolinens minnen. 90
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
