Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
760 CAROLINENS MINNEN.
— Nå, sade major Standar, efter som vi nu talt om kung
Carl och om en af kung Augusts förtroendemän, så vill jag
nu tala om en strof om tsar Peter:
En söndag kom tsar Peter till portarne af en mindre stad
i Ryssland. Stadsportarne voro stängda och när de väl blifvit
öppnade, förundrade sig tsaren öfver, att gatorna voro alldeles
tomma samt frågade, hvad detta hade att betyda, då man om-
talade, att största delen af stadens innevånnre voro i kyrkan.
Tsaren ville då själf bevista gudstjänsten och gick med
sin svit in i kyrkan. Alla kände igen honom där, alla ville
stå upp och magistraten var i begrepp att gå ur sina bänkar
för att högtidligen hälsa honom.
Peter vinkade, att alla skulle behålla sina platser och han
satte sig ned bredvid borgmästaren, som var klädd i en präktig
allongeperuk.
Kejsaren, som frös mycket, men hade för stor vördnad
för gudstjänsten för att vilja sätta på sig sin ludna mössa,
lyfte istället peruken af borgmästarens hufvud och satte den
på sitt eget.
I kunnen lätt föreställa er det intryck borgmästarens kala
hufvud och tsarens ovanliga prydnad gjorde på församlingen.
Peter själf hörde emellertid så noga på predikan, att han
inte märkte församlingens förvåning och då han efter slutad
messa gaf borgmästaren peruken åter och satte på sig mössan,
trodde han sig icke hafva gjort något, som väckt anstöt, ty
han var så van att göra på samma sätt med Mensjikow. —
Tsaren hade nämligen mycket tunnt hår och blef därför ganska
lätt kall om hufvudet. Kunde han då icke sätta på sig mös-
san, så plägade han taga peruken af furst Mensjikow och sätta
den på sitt hufvud. Därvid var tsarens svit så van, att den
icke fäste något afseende därvid.
Alla brusto i skratt åt denna berättelse, som majoren för-
säkrade vara sann. Emellertid började han lyssna och sade
slutligen åt de skrattande:
— Tyst! Skäller inte Karo?
Alla lyssnade.
— Jo och han skäller ilsket, svarade Hadar.
— Se efter, hvad det är, Hadar. — Är det någon, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
