Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Och alldenstund denna Leijonhufvuds, Lövenskjolds
och Somraelii död på slagfältet så att säga är ett stycke
af tidehvarfvets poesi förvärkligad, vilja vi här meddela
den gripande skildring, en känd dansk man och
författare, Fr. Barfod, välvilligt lämnat oss öfver desse trenne
hjältar från det minnesvärda året 1848, så mycket mera,
som denna skildring återger den skandinaviska stämning,
som vid denna tid rådde i Norden, och till hvilken vi
i nästföljande teckning skola återkomma. Han hade
sammanträffat med dem alla, strax innan de med sitt
hjärtblod inskrifvit sina namn i Danmarks krönika, och
sedan så godt sig göra lät följt dem på deras korta
återstående bana. »Lik en annan hjältesaga, lik en
hurtig kämpasång, oss en aftonstund berättad» — sådan
är skildringen af dessa unga mäns sista dagar och död.
Fr. Barfod, då som nu bosatt i Köpenhamn,
berättar sålunda:
Knut Otto Erik Gregersson Leijonhufvud var en
telning af en af Sveriges äldsta och mest berömda adliga
ätter, som flera gånger blifvit befryndad med
konungahuset. Gustaf Vasas andra drottning var den fagra och
ljuslockiga, den kraftiga, snarrådiga Margareta
Leijonhufvud, och hans tredje drottning var Margaretas
systerdotter.
Jag såg blott Leijonhufvud en enda gång. 1848
voro vi ju alla krigare, till och med vi, som måste
stanna hemma. Jag var naturligtvis medlem af
centralskolan, som var den tidens skola för officersaspiranter i
reserven.–-— En afton fingo vi en stunds rast i
utkanten af Nörrefaelled. Solen höll just på att gå ned,
då vi uppstälde våra gevär i pyramid. I det samma
hörde jag någon tala svenska bakom mig och vände
mig hastigt om. Det var löjtnanterna Silfverstolpe och
Leijonhufvud, med hvilka jag nu kom i samtal. Båda
hade rest från Upland och hit för att som frivilliga
inträda i vår här.–Samtalet kom att röra sig om
wöfvergången från Als till Sundeved, som man med sådan
längtan väntade att vår här med det snaraste skulle
göra. Silfverstolpe var en liten kärnfast man med eld
i de bruna ögonen och sprittande af lif i hvarje rörelse;
Leijonhufvud var lång och smärt, af ovanlig manlig
skönhet, med en panna så skönt hvälfd som himla-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
