Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
både i slutet af förra och början af detta århundrade,
af hvilka vi endast nämna tronföljarevalet 1743, då den
danske kronprinsen hade ett ej ringa parti bland rikets
ständer för sig; vidare Gustaf III:s förslag till ett
anfalls- och försvarsförbund de skandinaviska makterna
emellan, hvilket förslag strandade på danskt misstroende
mot Sverige; neutralitetsförbundet 1794, hvilket
däremot hälsades med jubel af såväl folken som dess
styresmän, samt vidare den rörelse till union, som utgick
från Danmark genom försöket 1809—1810 att bringa de
tre rikena under en krona, en rörelse, som stod i
sammanhang med hela den i Europa jäsande
sammanslut-ningstendensen beslägtade stammar emellan.
Men det blef dock literaturens och diktningens män
förbehållet att gifva den nordiska slägt- och
enhetstanken en sådan klang, att den väckte uppmärksamhet.
Redan innan den danska tidskriften »Den politiske
Tilskuer» 1761 yrkat, att danskar och svenskar borde
förenas i en samfäld odling af språken, att danskan och
svenskan till och med borde sammansmälta till ett språk,
hade danska statsrådet Luxdorph 1753 öfversändt ett
poem till Lovisa Ulrikas Vitterhetsakademi, hvari han
lofsjöng Carl Gustafs tåg öfver Bält — något vid denna
tid rent af oerhördt djärft. Och danske historikern
Suhm, som stod i förbindelse med åtskilliga svenske
lärde, särskildt i Lund, yttrade omkring 1761 såsom sin
älsklingstanke, »att de tre nordiska folken böra betrakta
hvarandra som bröder».
Förbrödringen var dock vid denna tid ej synnerligt
långt skriden, och om brödrakänslor än gjorde sig
gällande mellan Sydsveriges och Seelands
universitets-ungdom, så fans ännu knappast spår däraf i öfre Sveriges
literära kretsar.
Kellgren förklarade sålunda, att man i Sverige
gärna ville anse danska som »en skämd dialekt af vårt
eget språk,» och Leopold kallar den »ett oprononseradt
och för oss något sällsamt ljudande språk».
Dock var det just Kellgren, som i
»Stockholmsposten» 1791 införde en ej ringa mängd danska
skaldestycken, exempelvis af Evald, Baggesen m. fl., och
Rahbeks visor blefvo genom samma tidning så kända,
att då Geijer 1825 besökte Köpenhamn och där var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
