Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Då Geijer på sin resa i England 1809
underrättelse om freden i Fredrikshamn och Finlands förlust,
skrifver han, med tanken riktad på den gemensamme
fienden i öster, i ett bref hem: »nu skulle jag vilja bjuda
handen till en ny kalmarunion. De svage med
gemensamma intressen måste söka sin styrka i förening.» Och
då han 1814—17 skrifver sina båda skrifter om »den
gamla nordiska folkvisan» samt om »de nordiska
myternas användande i skön konst», uttalar han visserligen
ej någon direkt skandinavism, men hela hans tankegång
går i samma riktning som de unge skandinavernas, den
riktning, som leder tillbaka till den tid, då Norden ännu
var ett. Steffens yrkande på tillbakagång till all
historias urkälla, gudasagorna, kan för historikern Geijer ej
låta främmande, han som, i likhet med Steffens
sannolikt äfven på värkad af Schelling, säger, att »det finnes
en återgång, som ej blott är möjlig, utan äfven under
alla tider och omständigheter loflig och nyttig:
återgången till sig själf.» Detta, menar han, är inom
historien att i myterna finna folkens lynne och läggning,
i Norden ett och samma för de tre folken, en rot, ur
hvilken de tre grenarna vuxit fram. Och i företalet till
den folkvisesamling, han i förening med Afzelius utgaf,
visar han, hurusom det just ur denna folkpoesi, som är
gemensam för de nordiska folken,»* framgår, att det
instinktmässigt ligger hos folken en dragning till
hvarandra eller åtminstone en frånvaro af nationalfördomar,
tack vare hvilken i folkvisorna inga dylika strängar
anslås; och just denna frihet från nationalhat är det, som
gör folkpoesien gemensam, så att man i Sverige sjunger
visan om kung Valdemar och drottning Dagmar, och i
Danmark visor med ämnen från Sverige. Tyvärr, tillägger
Geijer, var hvad som borde förena de skandinaviska
folken, nämligen Kalmarunionen, just det som kom att
väcka det olyckliga partihatet dem emellan. — Geijer
har öppen blick för betydelsen och vigten af kännedomen
om denna folkdiktning; dess samlande är ett steg i
praktisk skandinavism, det är handling i sak, om också
ej just så många ord direkt om den, och angående
professor Nyerups danska samling folkvisor, utgifven
• »Det finnes svårligen en enda gammal visa af betydenhet, som
ej är gemensam — — — i de mesta fall för hela Norden».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
