Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är den af den nya tankens idealism gripne
romantikern, som här talar i dikten, huru praktiskt han
än förut ordat för den sak, han äfven gjort till sin.
Det beramade 2:dra mötet blef emellertid
uppskjutet till juni 1845, och tack vare ej minst den strid, som
på visst håll förts mot studenternas rättighet att tänka
och tala i politik, fick det en utpräglad politisk stämpel.
Det Skiljer sig häri skarpt från det första; en annan,
djärfvare, mera högljudd och frimodig anda
genomströmmade det alt ifrån den bekanta fasten på
Lunda-gård d. 22 juni *, där Talis Qvalis’ sång om Finlands
framtid väckte en sällsamt djup rörelse hos de unge
* Talis Qvalis, denna minnesvärda aftons hjälte, har i
kalendern »Norden» 1851 lämnat en liflig skildring af denna dag, hvarur
vi meddela följande utdrag; efter en målande framställning af
studenters och unga damers brådskande arbete att pryda Lundagård
med kransar och fästoner fortsätter skalden: »Alt är i det lifligaste
morgonlynne. Det är en riktig löfhyddones högtid.» »Norrmännen
äro redan i Malmö» — så ljuder det öfver Lundagård, och arbetet
får en ännu lifligare fart. — — — Dekoreringsarbetet på Lundagård
var knappast färdigt, då tjocka dammoln, som uppstego på vägen
från MalmÖ, bådade gästernas ankomst. Studentkåren tågade under
sina fanor ner till Södertull. Tvänne vagnar rullade in på stengatan.
Den röda, hvita och blå nationalkokarden på de svarta mössorna»
och något annat, jag vet icke hvad, sade genast, att det var norska
studenter. — — — Emellertid hade större delen af de
ankommande stigit af vagnarna på något afstånd från staden. En ändlös
rad af åkdon defilerade förbi de uppstälda väntande lederna. Man
blickade otåligt ut åt den i dam höljda vägen, men blott den ena
tomma vagnen följde på den andra. Ändtligen framblänkte ur de
tjocka dammolnen de hvita upsalamössorna och de svarta med den
norska nationalkokarden. Det första ögonblicket hade inga ord,
ingen tanke, knapt någon bestämd känsla — blott ett jublande,
skallande hurra! — — — värme glödde i ögonen, strömmade i
sången, då den stora skaran satte sig i rörelse mot Lundagård. Då
de första lederna, hälsade af kanonskott, inträdt under de dunkla,
svala kronorna och stannat på den stora gången, såg man de eftersta
långt nere på gatan. — — — — — — — — — — — — —
På aftonen, då solen stupar ner mot Sundet, strömma skarorna
från alla håll tillsammans på Lundagård. De fastliga känslorna kräfva
ett uttryck och talmännen — — — beträda den mossbeklädda
talare-tribunen för att gifva de fastliga känslorna namn. Och dessa namn
voro konung, fosterland, Skandinavien. —–Nu går solen ner.
Skyjnningen sänker sig öfver lunden, och färgade lampor tändas
under de dunkla löfhvalfven. Ända till långt in på natten klinga
glasen, ljuder sången från Lundagård. — — — — — — — —»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
