Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— — — Kanske någon mö i Norden,
En flicka, väfd af sol och vår,
Mins oss och dessa afskedsorden
Och helgar oss en osedd tår.
I en annan dikt, den förut omtalade koncertdikten,
önskade Nybom, att hvarje bön, den svenska kvinnan
beder, och hvarje hennes tår måtte stelna till ett svärd t
Och på samma sätt yttra sig äfven andra, så t. ex. J.
Jolin i Aftonbladet af d. 17 juni i en dikt till den
stupade Leijonhufvud, hvari han försäkrar, att dennes
»minne skall lefva i hvarje bön, som böjer knä(!)
bredvid den gröna kullen»:
Ditt minne, det skall lefva hos hvar tärna
Som vill en hjälte sluta i sin famn.
Se, hur hon låter ros och lilja gärna
Gå upp och ned (!) på kinden vid ditt namn.
Och i sina »Dödsrunor» fantiserar Ridderstad om,
huru kvinnan förstår att förläna »behagens glans» till
och med åt den lager, som kransar den fallne:
Mannen ej så djupt, som kvinnan, sorgens bittra kalk förstår;
Sorgens bästa skönsta smycke är ändå en kvinnas tår.
Kvinnan älskar, hon som mannen, äfven hemmets kära bygd,
Ack, det sköna är i Norden syster födt med hjältedygd.
Par om par, hvad sköna ögon! Par om par, hvad rosenkind,
Och på friska purpurläppar suckar där en västanvind!
O, så länge kvinnan binder åt de fallne lagrens krans,
Har den ej blott ärans värde, utan ock behagens glans.
Till och med menige man instämmer i denna ton;
så ser man exempelvis i n:r 32 af Jönköpingsbladet 1848
en sång af en soldat, hvaraf sista värset lyder:
Men komma vi med glädje åter,
Hvar flicka då af kärlek gråter,
Ty kärlek är den tappres lön;
Och gifs väl någon mera skön?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
