Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hvad Slesvig beträffar. Ty, ehuru 1848 med dess flod af
uppeldande dikter, med dess ifriga skandinaviska arbete
äfven i praktisk riktning, visserligen förmådde draga med
sig en stor mängd af folket, äfven i dess djupaste lager,
så saknade dock en ännu större del af nationen, den som
stod utanför universitetsfasternas inflytande, särskildt
allmogen, tillräckliga historiska förutsättningar för att
kunna fatta denna företeelse, som således blef delvis
obegriplig och utan tillräcklig resonans. Dock kan det
ingalunda förnekas, att den skandinaviska rörelsen var en
värklig makt i tiden, åvägabragt genom studenterna, och
troligt är det, att det aktivt militära deltagande, Oskar I
visade, då han sände en liten trupp till Fyn, ej skulle ha
varit möjligt utan denna ungdomens indirekta påvärlcan.
Men att ej högskolornas ungdom varit tillräcklig att
uppbära en dylik rörelse, som, för att få reel betydelse och
praktisk form, framför alt måste vara folkens, de mogna
männens, de inflytelserika medborgarnas, realpolitikernas
sak, det visade sig äfven under det andra slesvigska
kriget 1864, som blef det år, då 1848 års form för
skandinavismen för alltid rämnade. — Vi säga dess
»form» — ty tanken är ej kväfd; den röda tråd, som
i århundraden gått genom de nordiska folkens historia,
som så ofta brustit och åter tillknutits, blef visserligen
också nu afsliten, men månne ej för att åter en gang
på ett nytt sätt oslitligt sammanknytas?
Vi kalla oss visserligen ej längre »skandinaver»,
vi heta åter svenskar, norrmän, danskar, och vi dikta
ej längre eldiga sånger till skandinavismen — men af
studentskandinavismens hänförda år bära vi alla,
medvetet eller omedvetet, mer eller mindre spår.
Och en gång skall, måhända efter ännu många
årtiondens oafbrutna arbete, åter alt det gro och pa nytt
växa fram, som ett gånget slägte skänkte sin
innerligaste kärlek och sin eldigaste sång; och åt denna
kärlek och denna sång må vi icke le, ty i dem har lefvat
våra faders bästa tro och hopp, ej såsom en tom dröm,
utan — hvem vet? — som en stor och fager framtidssyn.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
