Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det är en orubblig kristlig förtröstan, som
genomgår alla Nyboms allvarligare dikter, och hans så ofta.
betonade »frukta Gud», som i första ögonblicket kan
se ut, som om det för honom vore rätta nyckeln till
himmelrikets port, är dock i själfva värket endast
om-skrifning af: älska Gud och förtrösta uppå honom;
hans-tro är ej förenad med fruktan, utan med tillit till den
allförlåtande. Hälst vill han bada sin själ i »Guds
kärleks ljusa vågor» och glad blicka mot de rymder, »där
lifvets gåtor lösas», där segern är vunnen öfver synden^
sorgen, döden:
Älska, hoppas, tro och bedja —
Tro på fadern, sonen, anden,
Älska bröderna och Herren,
Helga åt det sanna, goda,
Hvarje tanke, hvaije handling.
Så lyder hans frasfria lefnadsregel — den
skönaste-och frommaste han i harmoni med sitt eget inre mer än
en gång uttalat.
Ett djupt vemod genomströmmar denna gren af
hans diktning. Det är en egenhet för, måhända ett fel
af honom, att han midt under sin lifskrafts dagar anser
sitt arbete »afslutadt»; så tager han redan 1844 i företalet
till sin första diktsamling på sätt och vis afsked af
allmänheten, och ofta blickar han i stilla resignation tillbaka,
på sitt lif, som lofvade så mycket, han ser, huru alla »de
kransar», han band »i sin lefnads leende morgon», vissna,
huru hans hjärtas älskade gått till den tysta grafven,.
huru vännernas krets glesnat och blifvit förströdd, huru
det, han kallat sitt, är härjadt; men i sin ensamhet har
han dock en tröst, har han dock kvar något, som
hvar-ken tiden eller dess skiftningar kunna beröfva honom,,
och han tilltalar sig själf så:
Jo, du min tåromtöcknade själ, en ros är dig sparad,
Bönens odödliga ros, fostrad på lidandets grund.
Än har du kvar för ditt lif en vår, en vän för din kärlek,
Fromhetens lif är din vår, Kristus är blifven din vän.
Detta är vemod, men ingen nattsvart förtviflan, det
är en kristens lugna tillförsigt. Och hvarje gång denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
