Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
lcänslorika poesien kommer därför med all säkerhet att
snart glömmas, så vida ej någon kompositör binder den
i melodi och på så vis räddar den ur förgängelsen.
Detta är det som gör, att t. ex. Sätherbergs dikter ännu
lefva — ingen i våra dagar läser dem, men en hvar
känner dem eller en stor del af dem, tack vare den till
dem satta melodien, och snart sagdt både bildade och
obildade finna fröjd i att sjunga dem. Och huru
populär Nybom för ett par tiotal af år än var, så äro för de
flesta af den nyare generationen hans dikter i dess helhet
dock ej synnerligen kända, medan alla kunna med
Wen-nerbergs musik stämma med in i en sådan hans dikt
som »stå stark du ljusets riddarvakt». I sammanhang
härmed står det, att vår nordiska poesi, just emedan
den är så djupkänslig, stämningsfull, evighetsträngtande,
också gärna anslår religiösa strängar. Men genom dess
ofta öfverflödande känsla blir den äfven så ofta bred,
tröttande, svår att sammanhålla och öfverskåda, och
den löper ej sällan fara att bli formlös genom bristande
konstnärlig begränsning. — Dessa drag återfinna vi
hos Nybom. Det är hans rika sjudande känslolif,
som för honom eröfrat så många hjärtan. Men skarpt
framstå äfven hans »romantiska» brister, alla
härledande sig just från hans sätt att se värkligheten. För
honom finnes i denna såsom sådan intet att besjunga;
den är endast den »kalla, skrofliga, nakna klippan»,
ur hvilken man blott med möda kan locka fram ett
»sångens källsprång», och naturen omkring sig ser
han ej sådan den är, utan inlägger uti densamma den
mystik, som alltid utmärker romantikern, jämte denna
svärmiska trängtan att liksom uppgå i naturen, att
med alla sina känslor och intryck söfvas till ro, fa
hvila i dess famn. Så upprullar t. ex. i dikten
»Årstiderna» våren ej för honom en värklig tafla af doft
och ljus, svällande knoppar och porlande vårlif, utan
väcker ett minne, minnet af »barndomens vår», då
»hopp och minne sjöng från samma kvist», och,
öfver-väldigad af dessa minnen, utbrister han slutligen:
O, sjunk intill naturens varma hjärta
Och känn ditt eget klappa däremot!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
