Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Ja, ni har visst haft många väninnor.»
»Ja, alla mina flickor! — det var kvinnor — Gud,
hvad de var vackra — emot nu» — här gjorde han en
stor grimas — »för vår Herre vet att hushålla, han
slösar inte. — Och så snälla de voro! — Och det
märkvärdiga var, att om jag älskade en flicka bara i tre
månader, så blef hon strax borgmästarinna — de ä’
borgmästarinnor allesamman! — Och jag var alltid med
pä bröllopet — och jag var lika glad — och lika goda
vänner voro vi ändå; flera af dem skrifvaännu till mig,
och många af deras döttrar har jag besjungit.»–-
Dock, alltid var skalden Nybom väl ej »lika glad»;
det vemod, vi förut anmärkt i en stor del af hans
dikter, framkommer starkast uti dem af dessa, i hvilka han
just berör sin saknad efter det hem, han aldrig funnit.
»Ja, den och den är lycklig, han har en hustru», kunde
man någon gång få höra honom säga; detta var hans
mest sårbara punkt: för honom fans intet eget hem,
ingen kärleksfull hand, som fattade hans, intet älskande
hjärta, som förstod honom.
Ingen enda glädje står mig åter.
Ingen boning vinkar mig till sig;
När jag bortgår, ingen maka gråter,
När jag kommer, ingen hälsar mig.
Jag har älskat, äfven jag ock brunnit,
Nu mitt bröst har ingen kärlek mer;
Jag har mistat alt, hvad jag har funnit,
heter det i »Enslingen», och uti dikten »Hösttankar»
såg han redan för åratal tillbaka sitt ensliga lif hägra
framför sig:
Visa, kärleksfulla allmakt,
Har du dömt din son att vandra
Ensam ute på den öde
Höstens öfvergifna hedar
Midt bland sorgliga ruiner
Efter kärlekens och sångens
Glada, skona segerdagar?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
