Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mitt ensamma ljus brinner saktelig ner,
Men stor sak i det — väl i mörkret jag ser
Ändå till att dikta och sjunga.
4-
Denna dikt, »Sång på julafton», inför oss direkt i
den »lilla vrå», som Nybom gärna kallade sin lilla
kammare, hvari han till för få månader* sedan lefde
en enstörings och sjuklings lif, ett litet rum, så tarfligt
som något af de enklaste studentrum i »Tommegap» i
Lund eller i »Rackarnäbben» i Upsala, denna kammare
med dess omålade trätältsäng, dess enkla skrifbord med
den nötta skinnportföljen, dess trästolar och den
gul-polerade björkbyrån med de nyinsatta ljusen i
mässings-stakarne vid spegeln.
En del små prydnader antydde dock ägarens
skön-hetssinne; i fönstren stodo blomkrukor, på väggarna
hängde taflor, som, ej minst de, skvallrade om den man,
som bodde härinne: utom fotografier af kära döda och
ett oljetryck af kronprinsessan Viktoria såg man Winges
Kraka och ytterligare någon klassisk kvinnofigur i lätt
drägt — skaldens smak förnekade sig ej — samt till
sist en liten vacker venusstaty med grön mossa kring
foten. Sådan var den lilla trånga bur, där denne
ungdomens skald framlefde sina sista dagar. Men knappast
fick man tid att fängslas af dessa detaljer, så starkt
fästes ens uppmärksamhet af gråhårsmannen med de
ännu ofta blixtrande ögonen, där han i den
stoppade länstolen satt gammal och bruten, men med
själen ungdomsvarm såsom alltid och hjärtat lika godt
som guld.
* Johan Nybom dog natten till den 24 maj 1889.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
