Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
känner jag mig också botfärdig — men,» tilläde han
med ett halft leende, en half suck — »det går bara
så fort öfver. Nyss hade jag just en märklig dröm»
— och hans röst blef djup och beslöjad och ögonen
fuktades, i det han berättade — »jag drömde, att jag var
ute och gick; så möter jag en person, som jag genast
ser är en främling — han såg inte ut som en vesteråsbo,
inte — han såg så fin ut, hade stora mörka ögon och
en vacker krökt näsa. Han stannade och talade med
mig och sade, att han bara var på genomresa, han
skulle visst inte stanna i Vesterås!!»
Härvid kringspelades Nyboms läppar af ett
älsk-värdt, halft satiriskt leende, och han fortfor:
»Och eftersom vi voro midt för Klippan, hotellet,
ni vet, bad jag honom stiga in och dricka en toddy
med mig. Det gjorde han. Och under hela tiden hade
jag en besynnerlig känsla af förlägenhet — hvem kunde
det väl vara — en långväga främling, som inte var
hemma i Vesterås — för det hade jag ju strax sett.
Och till slut, då vi skulle till att gå, tog jag mod till
mig och frågade: om ursäkt, med hvem är det jag har
den äran–-? Då svarade främlingen i det han
såg på mig: Jesus Kristus! Jag for tillbaka. Men han
log blott, och så vände han sig om bort mot disken,
och han sa’: mamsell, gif Johan Nybom en toddy till—»
och då vaknade jag och undrade, hvar jag befann mig,
tilldess jag såg, att jag var här i min kammare–-
den är nu min likkista–-» Han tystnade. Om
ett ögonblick fortfor han med sänkt röst och utan att
se upp: »den drömmen glömmer jag aldrig — i den
låg liksom ett löfte om syndernas förlåtelse.»–-
Detta hans yttrande kom oss ovilkorligen att tänka på
hans bekanta: »vår Herre är ingen pedant.»
Vi reste oss upp för att gå; han blef med ens
mycket allvarlig.
»Nu blir jag åter ensam — och då blir jag så lätt
hypokonder — det är en sjukdom, jag ber Gud bevara
mig ifrån —»
»Farväl — och lycka till —»
— »till att dö —» af bröt han häftigt.
— »Nej till nästa gång vi återkomma!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>