Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I ofvannämda dikt uttalar han sin sorg, och detta
så ädelt, så sant mänskligt, att en hvar, som mist ett
barn, måste känna återljud däraf i sin egen själ:
Det blåste ingen fläkt af oro,
Du ljufva barn, de ögonblick
Då dessa mina armar voro
Den vagga, där du slumra fick.
Jag var, när du om halsen höll mig,
En gammal kvist, som gått i knopp;
Och såg du opp, det föreföll mig
Som ett juvelskrin sprungit opp.
Du var mitt yngsta hopp, mitt sista,
Och redan står din vagga tom!
Och under locket på din kista
Där ligger nu min rikedom!
Men hvad mitt öde tar för kosor,
Skall du som fjäril hvila på
En bädd af röda, röda rosor
Uti mitt hjärtas bästa vrå!
Kärleken till barnen träder äfven vid flera andra
tillfällen klart fram; han ser på barnet med en mans
starka ömhet och djupa blick, en mans, som i det
lilla barnet ser framtiden, och som öfverhufvud taget
har öga för, att denna lilla späda varelse har en
människosjäl af oändlig rikedom; han ser här »det stora i det
lilla», och det är i känslan häraf han i nyss nämda dikt
uttalat de sköna orden:
Det fins ej sinne så förslitet,
Som ej har barnaögat kärt,
Det fins ej barn, om än så litet,
Som ej är millioner värdt.
Kvinnan såsom mor, som barnets uppfostrarinna
står naturligen därför mycket högt för honom, och det
är äfven här det genomtänkta vackra inflytandet på
barnasinnet, den karaktären danande handledningen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
