Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3-
Ett annat drag i Talis Qvalis’ första diktning
betecknas af en svag ansats att instämma uti den dystra
kör, hvars tema hufvudsakligast heter »världssmärta».
Den värkliga världen, hvari han senare så lifligt och så
käckt skulle komma att taga del, är för honom ännu som
i den lilla dikten »Barnen och fogelboet» (Hertha 1842)
»den kalla vida världen», där kärleken fryser till döds:
Rubben icke fogelns näste,
Vackra barn, som mildhet lärden!
Aldrig vänder han igen.
Och hans kärlek har ej faste,
I den kalla, vida värltfen
Snart till döds förfryser den.
Och denne kärnsvenske man, äfven så ifrig
»nordbo» eller skandinav, för hvilken »Norden» skulle bli så
dyrbart och fosterlandet så älskadt, igenkänner man
knappast, då man läser den klagande, ovärkliga
misströstan med lifvet här nere och hela världen, som
förekommer i poemet »Hemlängtan» (Mariestads Veckoblad
n:r 2 1836), hvari det heter:
Du äger ej ditt rätta hem på jorden,
Mitt hjärta! här du trifves icke väl,
Ej Östern, Vestem, Södern eller Norden
Har någon tjusningskraft för dig, min själ!
Nej, du vill ila högt utöfver gruset,
Opp emot himlen, mot det kära ljuset,
Din längtan står till Edens sköna land,
Där frid och kärlek vandra hand i hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
