Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men hvad har jag nu? Alt är förloradt,
Plundradt, skingradt af den grymme häijarn,
Hvilkens fröjd det är att hjärtan krossa
Och att skilja sammanlagda händer.
Så ljuder det i den första dikten efter hennes död, 1843,
och i det första bref, han skref, sedan detta sorgebudskap
träffade honom, bunden vid sjuksängen som han då var,
klagade han: »redan förut lidande både till kropp och
själ blef jag nästan förkrossad af den lika förfarliga
som oväntade underrättelsen om — om.. .sden evigt
oförgätligas död. Död? Store Gud? Död? Ännu under
ögonblick af min djupa, stumma förtviflan söker jag
inbilla mig, att jag plågas af en grym, en ryslig dröm
–men ve! ve! där ligger ju dödsposten framför
mig. De stumma orden, nu nästan utplånade af mina
tårar, förjaga den tröstande villan och återföra mig,
arme, till den förskräckliga värkligheten. Hon är d’ödf
hon, som var mig tusen gånger dyrbarare än någonting
annat i hela Guds värld.–-Nu är detta varma
hjärta kallt, dessa milda ögon brustna, dessa ljuft leende
läppar slutna! Barmhärtige Gud! Hvarför kunde icke
jag blifva offret?–-»
Vissheten om, att han aldrig i lifvet kunnat bli
förenad med fröken von Braun, blef dock till slut det,
som mildrade — men aldrig läkte — sorgen; dess första
bitterhet, så skärpt genom det oväntade, hastiga
dödsfallet, försvann sa småningom för den trofasta saknaden,
som inom dikten förnämligast yttrar sig i längtan efter
att i ett annat lif få återse henne, i den vackra tron,
att hon osynlig dock ännu kunde med förböner och
kärlek följa honom på hans ensliga färd genom
lifvet:
Böj knä! böj knä och bed af all din själ
För mig! Lik Jakob fordom, släpp ej Herran,
FÖrr*n han har hört din bön för vännens väl,
Den vännen här i syndens mörka fjärran!
Och att hon med öfverseende och förlåtande ömhet
ej skulle döma honom efter det stundom häjdlösa sätt,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
