Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som om de ej längre vore skilda, och han ställer sitt tal
direkt till henne både i de dikter, han skrifvit till henne
på hennes dödsdag, och i den märkliga så att säga
brefväxling, han i »Bref till den döda» började, och som,
så länge han lefde, bestod af ett bref årligen på den
dag hon dött; denna brefsamling har dock gatt förlorad,
hvarför hans vänner anse honom före sin död hafva
uppbränt densamma. Alt, hvad man funnit däraf, var
en förteckning öfver dessa bref jämte årtal och stället,
hvarest de voro skrifna. I en af dikterna till »Den
döda» heter det:
Äro vi väl skilda båda?
Nej, vår kärlek kan ej dö!
Sent i kvällen vill jag skåda
Mot ditt hem, min bleka mö.
Nu, när larm och buller tystna,
Vill till dig jag hviska än,
Säkert, säkert skall du lyssna
Till din Öfvergifne vän;
Säkert håller du den rösten
Ännu i din himmel kär.
Ofta bragte den dig trösten,
Då du led på jorden här.
Lika innerlig men mera dyster, enär själffÖrebråelser
här martera honom, är den sång, han skref till »Den
döda» på hennes dödsdag 1850, hans »sjundesorgefast»:
Så har han randats än en gång, den dag,
Som tog, hvad jag har älskat mest på jorden!
Och ännu samma smärta lider jag,
Och ännu stammar jag desamma orden:
Du ängel där på Salighetens ö,
Böj knä för Gud och bed, att jag får dö!
Ty ack! ju längre Han mig pröfvas låter,
Dessmindre blir mitt hopp att se dig åter.
Återseendet efter döden — det var det hopp, som
uppehöll Braun; han var i sitt innersta religiös, liksom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
