Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dock söker jag mig vänja vid ljuset efterhand;
Är fan i båten tagen, han måste ros i land.
Och hvartill skulle tjäna inför sig själf att gyckla?
För andra får med känslor man ju tillräckligt hyckla!
Jag syndat har i lifvet, jag syndat har i sång;
Men »mina vänner» hade dock skulden mången gång;
Ty som jag skr ef de ville, jag äfven skulle lefva%
Och så kom jag, gud nåd’ mig! uti en satans vefva.
Att dock på andra skylla är föga ridderligt;
Jag själf har nog på vågen lagt ned den tyngsta vigt.
Men den, som tror, att nöjet af alt är det förnämsta,
Jag heligt kan försäkra, att det är just det sämsta.
»Flyttfogeln lik» — utan rast, utan ro —kallar sig*
Braun i likhet med Nybom; också försökte han mången
gång, utledsen vid sällskaps- och kamratlif, fly undan för
att samla sig i ensamheten; i sådan sinnesstämning
tog han ofta sin tillflykt till landsbygden. Så berättar
han själf, huru vid ett tillfälle, då arbetsförmågan tröt
honom och han var led åt världen och sig själf, den
tanken föll honom in: »res på landet, ät potatis, drick
mjölk och blif folk igen! Och se! jag fann rådet godt
och tvänne dagar därefter satt jag på bondkärran och
skakade af till »Getapulien», där jag nu befinner mig.
–-Här ibland Smålands magra ljunghedar och
bärg har jag ändtligen återfunnit mig själf;
melankolien har flytt, arbetslusten har återkommit och jag
börjar småningom nästan tycka, att Wilh. v. Braun
dock icke är ett så stort kräk, som mången kanske
tror. —–»
Hans bitterhet mot sig själf förnekade sig ej o ens
mot slutet af hans lif; så låter han i den berättelse,
»Ång-båtsresan», han ej ens hann afsluta, innan döden tog
pennan ur hans hand, en af hans stående typer, den
hexameterdeklamerande »lille löjtnant Freudenborg*
omtala honom, Braun, sålunda:
Äljest var jag betänkt att äfven honom beskrifva
Tjock och ful, som han är, bitande, bitter och tvär,
Skonande ingen och själf ej värd den minsta försköning —–
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
