Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
För att blifva prest, menar han, är det ej nog att
veta sig hafva förmåga att predika, att tala; det vill
ett annat slags »inre kallelse» till, det fordras
öfver-tygelse, ärlighet, och »man behöfver ej gå så långt
i ascetism som Sören Kierkegaard för att tro sig
hafva rätt att fordra något mer än detta att blott
gifva en predikan för ett brödstycke.* Hans åsigt är,
att just denna godtköpspresterlighet för ofta
förekommer, och därför säger han också i dikten till Talis
Qvalis (1855):
Jag trifves icke i prestemas sakristior,
Jag dyrkar min Gud i sanningens fria ljus,
och i uppsatsen om Thomander tillägger han: »vi
älska att se hvarje man, hälst en så framstående, med
öppet vizir och att kunna läsa en tydlig devis på hans
sköld.» —
Det är gifvet, att innan Orvar Odd kom att bli,
hvad han nu för oss är, en skald, öppen, klar och
samlad, hade han en utvecklingsbana att genomgå.
Men denna hans utveckling skedde ej på bekostnad af
hans ungdomsdrömmar om politisk frihet och
mänsklighetens frigörelse från alla slags tryckande fördomar;
han skiftade aldrig sin politiska öfvertygelse, men han
stadgade den; ifrån att vara allmänna begrepp af mera
kosmopolitisk art blefvo hos honom som hos Talis
Qvalis de politiska begreppen alt mera konkreta, alt
mera utprägladt svenska, och till kraftigt arbete för
frihet, framåtskridande för Sveriges folk, detta folks
upplysning och höjande i medborgerlig anda — är det
hans utveckling leder honom, och detta gifver honom
åter full rätt att uttala dessa af manlig själfkänsla
stämplade ord, som vittna om, att han, om någon, kunde
med befogenhet ställa detta kraf just på andra, emedan
han själf var den främste att uppfylla det:
Det känner jag vid mig själf, att jag vid fanan
Har intet svikit och ingenting förrådt,
I hvilka skiften som hälst, hvad vakt som gafs mig;
Och stå vill jag framgent, s& som jag har stått.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
