Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 1. Negerslafveriets början på 1400 talet; portugisisk, spansk och engelsk slafhandel; John Hawkins; slafhandelskompanier; Asientofördraget 1713; kyrkan och slafveriet under 17:de och 18:de seklen; slafhandelns omfång i slutet af 1700-talet; fångandet af negrer; ombord å slafskepp; »midtelpassagens fasor»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Staternas kärna. I Virginien odlades hufvudsakligen tobak, och när år 1620 ett
från Guineakusten kommande holländskt slafskepp händelsevis anlöpte hufvudstaden
Jamestown, köpte plantageägarne en del af negerlasten. Detta var första början
till det negerslafveri, som sedermera utvecklades till förut ohörd grymhet — en
skamfläck för människosläktet, utplånad först i våra dagar. Mera härom framdeles.
Englands handel med Afrika befann sig länge uteslutande i händerna på
privilegierade »kompanier», men en af Wilhelms och Marias första regeringsåtgärder var att
göra denna inbringande människohandel fri för alla engelska undersåtar. Det stora
Afrika-kompaniet bestod dock alltjämt och understöddes tid efter annan af parlamentet.
Detta var synnerligt angeläget att uppmuntra den vinstgifvande handeln; när
t. ex. en viss procent togs af alla andra afrikanska skeppsladdningar, voro alla
slafskepp befriade från denna beskattning.
En särdeles lönande konvention ingicks med Spanien. Detta land hindrades
på grund af den s. k. Tordesillastraktaten att anlägga kolonier på Afrikas kust och
måste därför köpa sina slafvar i andra hand. En öfverenskommelse träffades med
England, som förband sig att förse spanska Västindien med slafvar från Jamaika,
och det beräknas, att mellan åren 1680 och 1700 engelsmännen röfvade 300,000
negrer från deras hem, alltså 15,000 årligen.
Men den engelska slafhandelns blomstring hade ännu ej nått sin höjd. Detta
skedde först 1713 genom det bekanta »Asientofördraget», en af de viktigaste
punkterna i freden i Utrecht. Genom detta fördrag utverkade britiska regeringen åt
sina undersåtar förmånen af ett oinskränkt monopol i trettio år på rättigheten att
förse spanska kolonierna med deras behof af slafvar. Under dessa trettio år skulle
engelsmännen till Västindien införa 144,000 slafvar. Mer än någonsin blef nu denna
»affärsgren» föremål för den engelska regeringens omsorg, och Pitt d. ä., lord
Chatham, gjorde till och med dess utveckling till hufvudsyfte för sin politik. För
att understödja denna handelsgren skänkte regeringen från år 1750 till 1770 en
summa af 300,000 pd. sterling[1]. Synnerligt betecknande äro de i Asientofördraget
införda bestämmelserna »till förekommande af den skandal för den romerska kyrkan,
som skulle kunna uppstå genom kättares deltagande i slafhandeln».
Detta fördrag, som gjorde England till världens störste slafhandlare, emottogs
i detta land med stor tillfredsställelse. Det firades med kyrkliga högtidligheter;
den siste prelat, som tog ledande del i den engelska politiken, satte sitt namn
under det; ett af Händel komponeradt »Te Deum» sjöngs i kyrkorna. I det af
teologiska strider och lidelser just då så häftigt upprörda Storbritannien föll det
ingen in, att den politik, som gjorde till sitt förnämsta mål att uppmuntra
bortröfvandet af hundratusentals negrer och deras bortsäljande i slafveri, kunde vara
lika litet öfverensstämmande med den kristna religionens anda som t. ex.
prelaturens bibehållande i Skottland[2].
Kyrkans ställning till slafveriet är under denna tid nog så märklig. Man
kunde ju ha all rätt att vänta sig, att kristendomen, som är en utvecklingens och
framåtskridandets religion eller åtminstone borde vara det, skulle fullföljt den väg,
som utstakades redan på kejsar Konstantins tid. Den kristna kyrkan förvärfvade
nämligen då som bekant rättigheten att på söndagen i en offentlig församling, såsom
»ett fromt och heligt verk», frigifva de slafvar, som funnos inom hennes sköte.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
