- Project Runeberg -  Kampen för och emot negerslafveriet. Ett blad ur Förenta staternas historia /
6

(1896) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg - Tema: Slavery
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 1. Negerslafveriets början på 1400 talet; portugisisk, spansk och engelsk slafhandel; John Hawkins; slafhandelskompanier; Asientofördraget 1713; kyrkan och slafveriet under 17:de och 18:de seklen; slafhandelns omfång i slutet af 1700-talet; fångandet af negrer; ombord å slafskepp; »midtelpassagens fasor»

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Men, invände de mera samvetsömma bland negerägarne, har man då rätt
att hålla medkristne, hålla bröder i Kristo, i slafveri?

Förvisso, förvisso, svarade präster och jesuiter; det är endast deras själar,
som kunna tvagas hvita och skära i Lammets blod; deras kroppar förbli lika
svarta, och förbannelsen skall ej fråntagas dem förr än i det nya Jerusalem. Själfve
biskopen af London, Gibson, förklarade, att kristendomen och evangeliets
bekännande ej göra den minsta förändring i borgerligt hänseende.

Och för säkerhets skull lät Amerikas största slafförande koloni, Syd-Karolina,
då engelsk besittning, år 1712 införa i sin lag följande paragraf:

»Alldenstund den kristna brödrakärleken och den religion, som vi bekänna,
förbinda oss att önska alla mänskliga själars frälsning — — — och på det att ej
någon må uraktlåta att döpa sina negrer eller slafvar, af fruktan att de genom
detta dop skulle blifva fria, skall det hädanefter stå hvarje neger eller slaf fritt
att mottaga och bekänna den kristna tron och blifva döpt; men dopet och den
kristna trosbekännelsen skola alls icke medföra rättighet för slafven att blifva
försatt i frihet.»

Det nitiska samfundet för evangeliets utbredande sände missionärer till Guinea
för att omvända de fria negrerna på Guldkusten och i Sierra Leone; men
samfundet var själft stor slafägare och hade hundratals slafvar å en plantage på
Barbados. Genom deras arbete skulle medel anskaffas till Guds rikes förhärligande
och kungörande bland deras landsmän! När den bekante biskop Porteus lade
samfundets styresmän på hjärtat dess skyldighet att åtminstone gifva dessa slafvar
kristen undervisning, blef uppmaningen helt och hållet afslagen. Ju okunnigare
negern var, dess mindre skulle han utsättas för frestelsen att jämföra praktisk och
teoretisk kristendom och därigenom förledas att resa sig mot sin lagliga öfverhet
och den »bestående ordningen».

Dessa exempel må vara nog. De visa tillräckligt andan inom det rådande
kyrkliga partiet. Och om än en och annan röst redan höjdes mot
människohandel, var den dock ännu för svag att göra sig hörd. Slaftrafiken var därtill allt
för gifvande och pågick i allt större skala. Så berättas, att från julen 1752 till
julen 1762 ej mindre än 72,000 negrer infördes till Jamaika, och i en redogörelse
från guvernören i Senegambien, skrifven 1766, beräknas 70,000 negrer årligen
under femtio år hafva blifvit fångade och utskeppade från Afrika. Under en
debatt i engelska parlamentet 1750 rörande »bästa sättet att göra handeln mera
vinstgifvande», upplystes det, att vid denna tid 46,000 negrer årligen såldes ensamt
till de engelska kolonierna. Enligt omsorgsfull beräkning af en berömd
historieskrifvare, Bancroft, skall under århundradet näst före slafhandelns förbjudande af
amerikanska kongressen 1776 det antal slafvar, som endast af engelsmännen införts
till franska, spanska och engelska kolonier, efter låg siffra, ej hafva understigit
tre millioner, oberäknadt de många hundra tusenden, som kastats lefvande eller
döda i Atlanten[1].

Själfva medelpunkten för denna handel med kött och blod var Liverpool,
som af denna anledning hastigt uppblomstrade. Ett betecknande ordspråk från
denna tid säger också, »att Liverpools gator voro belagda med negerskallar».
Men äfven London, Bristol och Lancaster utskeppade negrer, och grosshandlare
i denna eftersökta vara stodo i högt anseende, ägde palats och umgingos med lorder


[1] Se utförligare Lecky: »Englands historia i det 18:de århundradet», del II, sid. 18 o. f.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:25:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cbhkfoen/0010.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free