Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 2. Protester mot slafvarnas behandling; Somersetaffären 1772; Zongaffären 1783; Thomas Clarkson; Wilberforce; Pitt och Wilberforce; Sierra Leone-sällskapet 1791; C. B. Wadström; Norrköpingsförbundet 1779; Svedenborgs inflytande; Freetown; engelska slaftrafikens afskaffande 1807; öfverträdande af lagen mot slafhandel - 3. Slafveriet å San Domingo; negerupproret därstädes 1790; republiken Haiti; slafhandelns afskaffande i Danmark; i Sverge; Europas öfriga makter; »likkisteskadern»; visitationsrätten och dess följder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Härmed fick äfven Sierra-Leonesällskapet en dödsstöt och kunde icke mera
verka för det så vackert påbörjade och löftesrika kolonisationsföretaget.
Kriget med Frankrike kom arbetet för negrernas frigörelse att skjutas starkt
i bakgrunden. Pitts intresse för saken svalnade, och det märkliga hände, att
Englands negerimport mer än fördubblades under den tid han, den store vältalaren
för de svartes rätt, var regeringens förste man.
Först efter hans död och sedan Fox kommit till makten, genomförde denne
en resolution, hvarigenom parlamentet förband sig att fullständigt afskaffa
slafhandeln. Innan detta hann ske, dog äfven Fox, men lord Grenville, hans
efterträdare, genomdref en lag, som bestämde, att efter den 1 maj 1807 skulle intet
slafskepp få lämna någon hamn inom engelska världsriket, och att eller den 1
mars 1808 skulle ingen slaf få landsättas i kolonierna.
Denna lag öfverträddes dock oupphörligt; slafhandeln var fortfarande så
lönande, att risken af en eller annan förlorad skeppslast betydde ingenting. Den
oerhörda vinsten af en enda lyckad expedition uppvägde den möjliga förlusten.
Behandlingen af slafvarne blef däremot oändligt mycket grymmare. Man nödgades
inskränka sig till små klipperskepp, där slafrummet, som förr kunde vara tre à fyra
fot högt, inskränktes till två fot och två tum, och då negrerna förr kunde ligga
på rygg, lades de nu på sida, enär denna ställning fordrade mindre utrymme! —
Resorna företogos helst nattetid och i storm, då man minst befarade att möta
engelska kryssare. Under hårdt väder stängdes luckorna. Följden blef vanligen
den, som en gång från konsuln i Havanna inrapporterades till engelska regeringen,
då ett slafskepp, förande 500 negrer, under två dagars storm haft luckorna stängda.
Sedan stormen lagt sig, funnos 300 döda i rummet. Amiral Collier berättade
likaledes om, huru han under flera timmar jagade slafskeppet La jeune Estelle och
tid efter annan såg fat utkastas. Sedan fartyget upphunnits, förklarade kaptenen,
att han ej förde slafvar ombord. Vid undersökningen förnams dock ett kvidande
ljud från ett fat; detta uppbröts och innehöll två halfdöda negerbarn. Det befanns
då, att skeppet varit lastadt med sådana, som efter hand i faten utkastats i hafvet.
Utrymmet tillåter ej flera exempels anförande. Det var för öfrigt mycket vanligt,
att förföljda slafskepp på detta sätt befriade sig från den förbjudna varan.
Tydligt var, att en sammanslutning af de europeiska makterna vore
nödvändig, om den grymma slaftrafiken skulle kunna stäfjas. Detta skedde på
Wiener-kongressen 1815, då slafhandeln förklarades likställd med sjöröfveri.
3.
Men äfven i andra länder, särskildt i Frankrike, hade det arbetats på
slafhandelns, ja, till och med själfva slafveriets upphäfvande.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
