- Project Runeberg -  Kampen för och emot negerslafveriet. Ett blad ur Förenta staternas historia /
29

(1896) [MARC] Author: Cecilia Bååth-Holmberg - Tema: Slavery
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Inledning (Europas slaler och slafveriet) - 4. Wilberforces arbete för slafveriets upphäfvande; hans personlighet; George Canning och Buxton; Cannings tal och slaffrågan 1823; slafveriets upphäfvande å de Västindiska öarna 1833; Wilberforces sista år och död; »British and Foreign Antislavery society» och dess verksamhet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Det var en gripande syn, berättar ett ögonvittne, att se denne gamle man,
som så länge varit denna saks främste förkämpe, åter framträda ur sin
tillbakadragenhet och med oförsvagad eld, ehuru med bruten röst och lutande kropp, för
sista gången förfäkta den personliga frihetens rätt. »Jag tror», slöt han sitt tal,
»att vi nu nalkas slutet af våra sträfvanden», och då i detsamma en solstråle bröt
in i salen, utropade han: »målet står i klarhet framför oss, himlens ljus strålar
däröfver, ändtligen hafva vi uppnått det.»

I slutet af juli kom han sjuk och svag till London; han var själf medveten
om, att hans dödsstund var nära, men följde dock med största intresse
parlamentets förhandlingar.

Billen om slafveriets upphäfvande framlades för andra gången i underhuset
natten till den 26 juli; i det stora tal, som lord Stanley, sedermera earlen af Derby,
höll, efter det allmänna meningen förklarat sig redo till hvarje offer för att utplåna
denna fläck på Englands ära, yttrade han, att nu kunde Wilberforce med skäl
utbrista: »Herre, nu låter du din tjänare fara i frid!»

När Wilberforce nästa dag fick underrättelse om utgången, sade han: »Lofvad
vare Gud, att jag fick upplefva den dag, då England förklarade sig villigt att
betala 20,000,000 pund för slafveriets upphäfvande!»[1]

Två dagar senare var han död. Först den 7 augusti blef beslutet lagligt,
tvenne dagar efter det Wilberforces stoft under stora högtidligheter jordats i
Westminster Abbey vid sidan af Pitt, Fox och Canning.

Abolitionisterna i England voro dock ännu ingalunda färdiga med sitt arbete.
Deras sträfvanden afsågo nu att förmå frihetens vänner i alla länder att
sammansluta sig till en gemensam kamp mot slafveriet. Denna skulle dock föras endast
med »sedliga, religiösa och fredliga» vapen. År 1839 stiftades alltså,
hufvudsakligen på tillskyndan af Joseph Sturge och William Allen, »British and Foreign
Antislavery society».

Detta hade tyvärr rikligt fält för sin verksamhet, ty efter slafveriets
upphäfvande i de britiska kolonierna, tycktes systemet endast bli så mycket kraftigare
i andra länder.

De europeiska staterna, bland dem först Sverige, följde snart nog Englands
exempel, starkt påverkade af ofvannämda sällskap. Detta utgaf en tidskrift, som
dels innehöll underrättelser om slafveriets och slafhandelns dåvarande förhållanden,
dels redogjorde för sällskapets verksamhet. I denna tidskrift stodo i början af år
1840 de svar införda, som de vid engelska hofvet ackrediterade utländska
sändebuden gifvit den deputation af sällskapets medlemmar, hvilka uppvaktat dem för att
öfverlämna adresser åt deras respektive monarker om medverkan till uppnående
af sällskapets människoälskande syftemål. De hade äfven infunnit sig hos d. v.
svenske ministern Björnstjerna, hvilken försäkrade dem, att å den enda koloni
Sverige ägde icke funnos några slafvar.

Detta påstående väckte uppmärksamhet. Redan samma höst framlade Erik
Gustaf Geijer i riksdagen sin berömda motion om slafveriets upphäfvande å St.
Barthelemy. Diskussionen inom stånden blef liflig, och ansökan lämnades till
K. M:t om utredning i frågan. Kungen begärde utlåtande af guvernören på St.
Barthelemy, James H. Haasum.

Detta utlåtande, som visade, att slafveriet i den svenska kolonien hade ytterst


[1] John Harford: »Recollections of William Wilberforce», pag. 248.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 18:25:44 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/cbhkfoen/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free