Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slafveriet i Amerika under de 200 första åren från dess införande - 1. Slafveriets införande i Amerika 1G20; aristokratemigranter i Virginien; slafpatroner, hvita tjänare och negrer; Virginiens slaflagar; slafveriet uppmuntradt af England; slafveriet i Syd-Karolina; skillnaden mellan Söderns slafpatroner och Nordens farmare; slafveriet en klimatfråga; Syd-Karolinas slaflagar; det engelsk-amerikanska slafveriet grymmare än hos någon annan nation; Georgien; Maryland; Delaware; Pennsylvanien; New Jersey; Massachusetts; slafveriet en mild form i Nya England; första rösterna mot slafveriet; Thomas Jefferson; slafveriet och själfständighetsförklaringen; John Adams; Washington
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ökats till 40,000, en i det hela låg siffra, hvilken dock mer än tiodubblades, sedan
bomullsodlingen blifvit allmännare.
I Georgien blef till en början slafveriet förbjudet af koloniens grundläggare,
den ädle filantropen James Oglethorpe.
»Slafveri», sade han, »strider såväl emot evangelium som emot Englands
lagar. Vi hafva ej velat stifta en lag, som tillåter ett så afskyvärdt brott.»
Det dröjde dock icke länge, innan kolonisterna började begära tillåtelse att
få köpa och sälja negrer. Men först efter det Oglethorpe lämnat koloniens styrelse
i andra händer, började slafveriet insmyga i Georgien. Kolonisterna »hyrde» af
slafpatronerna i Karolina negrer för en viss tjänstetid, till en början helt kort, men
slutligen utsträckt till 100 år.
Snart infördes negrer direkt från Afrika, och 1754 ägde kolonien 2,000
slafvar.
Slafveriet hittade äfven tidigt nog väg till Maryland, Delaware och
Pennsylvanien.
Delaware hade under en liten kort tid af svenskt inflytande varit en af de
få icke slafägande kolonierna, men blef under tidernas lopp till slut en af de
ifrigaste försvararne af systemet.
Och Pennsylvanien, koloniseradt af för sin tro förföljda och lidande män,
som här i ett »nytt England» hoppades vinna full andlig och politisk frihet,
bröt inom kort emot sina egna heligaste principer. Slafveriet infördes allmänt,
negrer köptes och såldes utan samvetsbetänkligheter, och William Penn,
kväkarkungen, som vid grundandet af sin koloni yttrat, att »frihet utan lydnad är
förvirring, och lydnad utan frihet är slafveri, och båda delarna äro maktmissbruk»,
han var ända till sin död själf slafägare. Svenskarne och tyskarne voro de ende
i Pennsylvanien och Delaware, som ogillade slafveriet och offentligt förklarade,
att en kristen man ej hade rättighet att göra en medmänniska till ett blott och
bart husdjur.
Slafrörelsen i New Jersey rönte liflig uppmuntran, särskildt sedan kolonien
såsom »provins» kommit under engelska kronan. Drottning Anna, som för egen
räkning betingat sig en fjärdedel af den vinst, som det »Kungl. afrikanska
slafbolaget» genom sitt monopol kunde förvärfva på slafhandeln, lät utlofva sjuttiofem
acres jord för hvarje i kolonien införd slaf. Hon var öfvertygad om, att denna
så inkomstbringande rörelse skulle lända England till större fördel än »alla skolor
och boktryckerier inom kolonierna». År 1714 ägde kolonien 1,500 negrer, hvilkas
antal år 1754 vuxit till 5,500.
År 1755 funnos i Newyork 11,000 slafvar mot 4,000 år 1714.
Massachusetts däremot var alltid den slafveriet minst gynnande kolonien.
Redan 1641 stadgades genom »the body of Liberties», att ingen skulle hos
puritanerna hållas som slaf, såvida han ej vore »laglig fånge, tagen i rättvist krig»
eller vore en främling, som frivilligt sålt sig själf — eller blifvit såld; i senare
fallet skulle en sådan slaf åtnjuta de förmåner, som Guds lag i gamla testamentet
skänkte judarnes slafvar. År 1646 infördes det oaktadt negerslafvar till Boston
af tvenne kyrkomedlemmar, Thomas Keyser och Jakob Smith. Detta väckte
stor ovilja; en klagoskrift inlämnades till myndigheterna, hvilka uppmanades att
bestraffa det tredubbla brottet: mord, människostöld och sabbatsbrott — negrerna
hade nämligen införts i landet på en söndag. Och i november samma år
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
