Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Slafveriet i Amerika under de 200 första åren från dess införande - 4. Köpet af Louisiana 1803; den afrikanska slafhandelns afskaffande 1808; uppblomstrandet af den inhemska; negerdrifter och negermarknader; slafafvelsplantager, tolererade af regeringen; freden i Gent 1814; konflikt med seminolerna 1816; annektionen af Florida 1816; »Missouristriden» och »Missourikompromissen» 1818—20; »Amerikanska kolonisationssällskapets och Liberia 1817; Liberiaplanernas rätta syfte icke negrernas bästa; hatet mot den fria färgade befolkningen; de fria färgades protest; Channings, Websters, Garrisons protester mot Liberia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillhörde statens högsta och mest ansedda familjer, behandlades för »stockens»
skull långt bättre än arbetsslafvarne. Deras ägare behöllo naturligtvis de bästa
för »stockens» bevarande, ju hvitare dess bättre, ty »afkomman» betingade då
högre pris såsom lämplig till hustjänare. Det fanns de slafägare, som utlofvade
20 dollars »belöning» åt hvarje hvit man, som ville genom korsning förbättra
stocken. Och annonser af följande art voro icke ovanliga: »Önskas att hyra för
en tid af tre år 15 starka negerflickor»[1].
Den inhemska slafhandeln blef så omfångsrik, att till slut mer än 40,000 slafvar
med en vinst af 24 millioner dollars årligen såldes endast från Virginien[2].
Det var i själfva verket icke synnerligen anmärkningsvärdt, att råa och
vinningslystna män försökte förvärfva rikedom genom att sälja människor och
både till kropp och själ förvandla dem till boskap. Men att den nordamerikanska
republiken, som kallade sig en kristen stat, kunde tillåta och tolerera denna
skändlighet, måste väcka större förvåning.
Ehuru petitioner om den mellanstatliga slafhandelns afskaffande upprepade
gånger inlämnades till kongressen, blefvo dessa dock för hvarje gång afslagna.
Och när registratorn i finansdepartementet år 1819 inlämnade en officiell
redogörelse, att sedan 1808, då den afrikanska slafhandeln förbjöds, mer än 100,000
negrer i smyg införts, blef intet gjordt för att bötfälla öfverträdarne af sistnämda
lagbud. Några tiotal år senare lät regeringen uppbåda försvarsverket både till
lands och vatten och ställde detta till slafjägarnes disposition för att fånga en enda
stackars neger, Anthony Burns. Men ej ett finger rördes för att rädda en enda
af dessa hundra tusen, som mot lag och rätt beröfvats sin frihet och sålts till
det grymmaste slafarbete!
Förgäfves inlämnades gång på gång motioner i kongressen, att republikens
president måtte sluta sig till öfriga amerikanska och europeiska stater för att med
hela den civiliserade världens samtycke förklara slaftrafiken likställd med
sjöröfveri. Förslagen föllo alltid igenom.
Vid freden i Gent hade Förenta Staterna förbundit sig att medverka till
slafhandelns afskaffande. Men när tre år därefter lord Castlereagh föreslog
amerikanske ministern Rush en öfverenskommelse mellan England och Förenta Staterna
om ömsesidig visitationsrätt för örlogsskepp gent emot fartyg, misstänkta att föra
slafvar om bord, afslogs detta bestämdt af amerikanska regeringen.
Vid samma fred hade England förbundit sig att återlämna de negrer, som
under kriget blifvit tagna från sydstaterna, eller ock ersätta deras värde. Tre
kommissionärer sändes då till den i Chesapeakebukten liggande engelska flottan
för att begära utlämnandet af de negerflyktingar, som sökt skydd under engelsk
flagg. Detta afslogs, enär fördraget endast gällde slafvar, som blifvit tagna till
fånga. Eskadern afseglade med alla de negrer, som frivilligt flytt ombord, men
hunnen midt för Bermuda möttes den af en amerikanska regeringens agent, som
ånyo kräfde slafvarnes utlämnande.
»Förr skall Bermuda med alla dess män, kvinnor och barn sjunka i hafvet,
än en slaf, som sökt Englands beskydd, skall utlämnas», blef det stolta svaret.
Och när klagomål anfördes i engelska kabinettet, svarade lord Castlereagh, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
