Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 1. Antislafverirörelsen; Benjamin Lundy; William Lloyd Garrison; »the Liberator» 1831; fordran på slafveriets omedelbara upphäfvande; Garrisons kraftiga uppträdande - 2. Nat Turner 1831; slafägarnes vrede mot Garrison och hans »Liberator»; det första antislafverisällskapet; dess program; prästernas motstånd; abolitionistskrifter; John G. Whittier; Lydia Maria Child
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tism, som utsikten att verka i nuet förmår väcka; han visade dem ej endast stridens
långa mödosamma väg, utan äfven resultatet, den ernådda segern, härvid
sporrande deras stridsmod, till dess visionen blef en verklighet.
Det var emellertid icke endast i Södern och inom Bostons slafverivänliga
köpmansklass, som Garrison fann afgjorda motståndare. Hans afsikt var att väcka
en allmän opinion i Norden; han lyckades dock ej utan med mycken och svår
kamp. Ty tidens lynne var konservativt; man fruktade förändringar; man kände,
att unionen lätt kunde komma i fara, om skakningen blefve för stark. Många
stötte sig, som sagdt, öfver hans häftiga språk. När han kallade Förenta Staternas
grundlag »ett förbund med döden och en kompromiss med helvetet», var detta för
mången landsförräderi, och än värre blef det, när han ropade: »Ingen union med
slafhållare!» Den å många andra håll gängse uppfattningen, att den, som klandrar
prästerna, är en gudsbespottare, vände sig äfven mot Garrison, då han kallade
kyrkan »ett broderskap af tjufvar».
Dock var det helt naturligt, att Garrison förde detta språk dels mot
grundlagen, som beskyddade slafveriet, dels mot kyrkan, hvars flesta tjänare begagnade
alla teologiens konstgrepp för att genom bibeln försvara detta slafveri. Och det
var, som vi förut sagt, äfven rent af nödvändigt att föra ett kraftigt språk för
att väcka den sofvande samtiden i Norden till eftertanke. Han lyckades också häri.
Calhoun har i ett af sina tal yttrat, att när Nordens samvete vaknade och
religiös öfvertygelse uppbure frågan, då skulle unionen komma att upplösas eller
slafveriet att upphäfvas. Hvilket af dessa alternativ, som skulle segra, måste hafva
föresväfvat Calhouns aning, då han erkänner, att saken måste först föras inför
samvetets och religionens domstol.
Calhoun och Garrison representera med samma intellektuella styrka de två
hvarandra rakt motsatta idéer, hvilka inneburo republikens bestånd eller undergång.
2.
Söderns vrede mot Garrison steg mot slutet af år 1831 till dödshat.
De slafägande familjerna lefde nämligen i ständig fruktan för sina lif —
mordbrand och gift voro de vapen, som de ej kunde beröfva slafvarna. Om någon
sådan blifvit straffad, kunde han lätt hämnas genom att tända eld på sin herres
hus eller lägga gift i hans mat. Men dylika händelser förtegos och fingo aldrig
komma till offentligheten; ingen tidning vågade någonsin omtala en sådan
slafför-brytelse; den doldes som en farlig hemlighet, hvilken skulle kunna bli ett lockande
exempel för andra.
fann Garrison gå för långt i sina fordringar. Ty i hufvudsak delade Channing hans åsikter.
Han hade själf med sin nyssnämda skrift »Slavery» väckt en storm af harm möt sig i Boston,
för det »han blandade sig i saker, som präster icke hafva rätt att vidröra». Hans
antislafveri-åsikter, säger Parker, »gåfvo dödsstöten åt hans popularitet». Se Thcodor Parkers Samlade
skrifter, 4:de delen, sid. 77 o. f.
C. Bå&th-Holmberg, Negerslafveriet. 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
