Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 2. Nat Turner 1831; slafägarnes vrede mot Garrison och hans »Liberator»; det första antislafverisällskapet; dess program; prästernas motstånd; abolitionistskrifter; John G. Whittier; Lydia Maria Child
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Denna vädjan till nationens samvete blef på många håll mottagen med bifall.
Flera liknande föreningar bildades, och många allvarliga, humana och rättvisa män
och snart nog äfven kvinnor inträdde i emancipationsarbetet. Nästan alla, som
ägnade sig åt detta, voro medlemmar af kristna kyrkor; de betraktade den strid
de börjat som en moralisk och icke som en politisk och trodde sig skola finna
hjälpare bland kyrkans män förr än bland politikens.
Men med få glänsande undantag — Channing, Parker m. fl. — lyssnade
kyrkans män alls icke till rösterna från abolitionisternas läger.
Slafveriet, för alt tala med Parker, »hade fördärfvat kyrkorna*. Förenta
Staternas 28,000 protestantiska präster stodo i det närmaste som en man emot
abolitionisterna; de behärskades fullkomligt af slafpartiet, och ehuru de
ickeibok-staflig mening byggde bål åt sina offer, gjorde de dock luften het omkring dem
af lågande förföljelse. En hvar af dem var i besittning af ecklesiastiska bojor och
tumskrufvar. De få präster, som vågade predika emot slafveriet, blefvo genom
den mest ihärdiga prästerliga stenkastning fördrifna och utvräkta ur kyrkans heliga
samfund. Bibeln användes såsom bevis för att slafveriet var både kristligt och
tillålligt; en biskop i Nya England förklarade till och med märkvärdigt nog:
»Rättigheten att hålla slafvar finnes i denna gudomliga befallning: ’ där före, hvad helst I
viljen människorna skola göra Eder, gören I ock emot dem». Doktor Wilbur Fisk,
den kände ledaren af Nya Englands metodister, påstod, att »kristendomens allmänna
bud icke endast tillåter, men under vissa omständigheter anbefaller fortfarandet
af husböndernas allenavälde».
»Jag har aldrig», sade en annan biskop, »tillstyrkt en slafs frigifvande och
kommer heller aldrig att göra det.» Naturligtvis voro Söderns präster i regel
själfve slafägare, och det var ej ovanligt att efter en prästs död få se
auktions-annonser sådana som denna: »en landtegendom så och så stor... ett bibliotek af
blandad beskaffenhet, hufvudsakligast teologiskt; 27 negrer, af hvilka några prima
vara; 2 mulåsnor, en häst och en gammal vagn».
Samma förhållande var det med alla under kyrkan på något sätt lydande
skolor. Så t. ex. tilläts den bekante dr Nathan Lord, »president* för Dartmouth
College, att under tjugo år lära unga män, af hvilka många voro prästkandidater,
att »slafveriet var en af Gud instiftad institution i öfverensstämmelse med den
naturliga religionen» och »en positiv institution i den uppenbarade religionen».
Om han afvikit en hårsmån från denna doktrin af det ortodoxt-teologiska schemat,
skulle kyrkan inom kort hafva funnit ett sätt att aflägsna honom från hans plats;
men eftersom han endast inhöljde en stor nationalsynd i kristendomens mantel,
lämnades han att under en lång följd af år predika praktisk ateism för Nya
Englands ungdom.
På samma sätt med söndagsskolorna; ehuru flera tusende i antal fanns bland
dem icke en enda »antislafverisöndagsskola». De utskickade i medeltal i
New-York 2,000 bundna volymer hcarje dag på året*, men i dessa fanns icke en enda
rad mot slafveriet. De läto trycka 2,000 småskrifter dagligen, men ej heller i dessa
fanns en rad om slafveriet. De läto trycka mer än 240 millioner sidor
söndags-skolböcker och i dem alla icke en enda rad mot slafveriet, icke en enda rad, som
afsåg alt visa, att det var gudlöst att köpa eller sälja en människa, för hvilken
enligt kyrkans egen lära Kristus dött*.
• Theodor Parkers »Samlade skrifter», del 9, sid. 02 o. s. v.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
