Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 2. Nat Turner 1831; slafägarnes vrede mot Garrison och hans »Liberator»; det första antislafverisällskapet; dess program; prästernas motstånd; abolitionistskrifter; John G. Whittier; Lydia Maria Child - 3. Ovilja mot skolor för svarta; miss Prudence Crandall; antislafverikonvent i Philadelphia 1833; dess program och organisation; omfattadt af studenterna vid Lane seminarium; strid mot abolitionisterna; förföljelser; pöbeldemonstrationer 1835; James Birney; en skräckväldets tid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
var en samlingsplats för sådana tidens frihetsmän, som den berömde senatorn
Charles Sumner, vicepresidenten och författaren Henry Wilson, guvernör Andrew
m. fl., hvilka vid många kritiska tillfallen i det politiska lifvel sökte och erhöllo
kloka råd af Mrs. Child. Skalderna Lowell och Whittier tillhörde hennes närmaste
vänkrets och beundrade henne högt.
Mrs. Child skulle, liksom Whittier och Garrison, upplefva frihetens dag; hon
dog först 1880.
3.
Ett af de främsta villkoren för upprätthållandet af slafverisystemet var negrernas
okunnighet. Följaktligen betraktade slafhållame och deras vänner med stor ovilja
alla abolitionisters försök att höja den svarta rasen i moraliskt och intellektuellt
hänseende.
Dessa senare hade från första stund satt som ett af sina mål att verka för
den färgade ungdomens uppfostran. Dittills hade nästan utan undantag alla skolor,
akademier och gymnasier varit stängda för denna ungdom, som var i fara att
försjunka i djupaste okunnighet och last — detta naturligtvis å andra sidan ett
önskemål för slafveriets förkämpar, ty skulle ej just detta bekräfta dogmen om att en fri
negerbefolkning vore en olycka för landet?
De högst stående bland de fria negrerna insågo själfva, att rasens enda
räddning från fullkomlig moralisk och social undergång låg i ungdomens höjande.
Redan 1831, då de höllo sin konvention i Philadelphia, hade de beslutat stifta ett
gymnasium i förening med slöjd. Planen omfattades lifligt af Garrison och hans
vänner, bland hvilka tio erbjödo sig att till stiftelsen skänka 1,000 dollars
hvar-dera; andra 10,000 dollars skulle de svarta själfva söka insamla. Skolan skulle
förläggas till New-Haven i Konnektikut, hvilken stat alltid varit utmärkt för sitt
förträffliga skolsystem.
Men förslaget att inom dess gränser bilda en högre undervisningsanstalt för
den färgade rasen väckte en storm af ovilja bland invånarne. Ordet fördes
främst af den religiösa prässen: »vi behöfva ej några negerskolor i Amerika —
sänd negrerna tillbaka till deras eget land», ljöd det öfverallt. I New-Haven
sammanträdde stadens myndigheter och beslöto att »med alla lagliga medel hindra
inrättandet af en negerskola därstädes»; en dylik skulle nämligen medföra stor
fara för samhället.
Planen gick sålunda om intet, men man förlorade ännu icke modet.
Vederbörande vid »Noyes Academy», New-Hampshire, voro nog högsinta att öppna sin
skola för unga män af fargad ras; flera unga negrer begagnade sig häraf, och
abolitionisterna gladdes någon tid i hoppet om att deras sträfvanden krönts med
framgång.
Men traktens befolkning, till stor del »respektabla och aktningsvärda farmare»,
beslöto att ej tåla denna »förnedring»; de samlades den 10 augusti 1835 till ett
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
