Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 4. Den amerikanska kvinnans arbete för slafemancipationen; en kvinnlig antislafveriförening; mrs Maria Chapman; förföljelse mot kvinnorna 1835; dito mot Garrison; kvinnornas konvent i Philadelphia 1838; pöbelupplräden och förstörandet af »Pennsylvania Hall»; systrarna Grimké; miss Kelley; »pastoralbref» mot kvinnornas deltagande i möten m. m.; prästerlig dom öfver humanitetssträfvandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Tvärtom, när man såg henne tveka, var det den ortodoxe presidenten, pastor
Green, som först uppmuntrade henne: »Fortsätt, min fru, fortsätt — vi skola gärna
höra er», och rundt om i salen ljödo andra röster: »fortsätt, fortsätt!»
Sålunda uppmanad sade hon sin tanke angående flera paragrafer och ansågs
vara den, som med undantag af presidenten under hela mötet yttrat sig bäst.
Hennes anmärkningar befunnos riktiga och blefvo följda, och innan konventet slöts,
uttalades ett offentligt tack »till våra kvinnliga vänner för det djupa intresse de
visat antislafverisaken under den långa och tröttsamma sessionen».
På detta sätt kom »kvinnofrågan» in i antislafverisaken[1].
Dock ännu ej offentligt. Detta skedde först efter det några högt stående och
högt bildade damer i och omkring Boston stiftat en kvinnlig antislafveriförening.
Den ledande själen i denna var förnämligast mrs Maria Chapman, enka efter en
rik Bostonköpman. Hon var en till sitt yttre rikt begåfvad dam, vacker, älskvärd,
kvinnligt intagande och hade under lång tid varit de finaste Bostonkretsarnes
prydnad och stolthet. Hon hade blifvit uppfostrad i Europa och var intellektuellt lika
rikt utrustad som fager att skåda. Hon tvekade dock icke att sätta på spel sitt
rykte både som »värdig kvinna» och som »fin dam» för att sluta sig till tidens
mest opopulära och ringaktade rörelse. Allt ifrån »pöbelåret» och till den stora
stridens slut 1865 innehade hon bland abolitionisterna en hög och aktad plats;
hennes råd ansågos ovärderliga och det var hon, som under lång tid lade planen
för det sätt, hvarpå abolitionisterna verkade. Hon var käck och frimodig, när det
gällde att säga ut sin mening, och hennes penna var skarp som en damascerad
klinga. Efter pöbelväldets slut utgaf hon en skrift, »Rätt och Orätt i Boston», hvari
hon gisslade denna af »aktade och bildade gentlemän» bestående pöbel; denna
skrift anses af amerikanska forskare äga stort historiskt värde[2] liksom den årsbok
hon under längre tid utgaf under namn af »The Liberty Bell».
Skalden Lowell har besjungit henne i en vacker dikt, hvari han kallar henne
frihetssakens »Maid of Orleans — the Joan of our Arc».
Mrs Chapman var visserligen en ledarinna, men äfven de andra kvinnor,
som slöto sig till saken, voro utmärkta genom både yttre och inre företräden.
Det synes otroligt, har en samtida skildrare, vice president H. Wilson, yttrat[3],
men det är faktiskt och ingalunda hedrande för Boston och dess invånare, att en
förening af platsens mest ansedda och bildade damer, besjälade af en sådan anda
och sträfvande för ett sådant mål, icke i denna stad skulle kunna sammankomma
utan fara för lif och säkerhet, och att stadens myndigheter icke kunde beskydda dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
