Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 4. Den amerikanska kvinnans arbete för slafemancipationen; en kvinnlig antislafveriförening; mrs Maria Chapman; förföljelse mot kvinnorna 1835; dito mot Garrison; kvinnornas konvent i Philadelphia 1838; pöbelupplräden och förstörandet af »Pennsylvania Hall»; systrarna Grimké; miss Kelley; »pastoralbref» mot kvinnornas deltagande i möten m. m.; prästerlig dom öfver humanitetssträfvandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fylld af folk, och mer än tusen fingo återvända utan att hafva kommit in. Ännu
större trängsel rådde utomkring byggnaden, skurar af stenar haglade emot fönstren,
och de talande afbrötos oupphörligt af gälla skrin och annat oväsen, som afsåg att
afbryta mötet. Många af de innevarande instämde också häri.
Garrison uppträdde då och betonade med anledning af slafägarnes och deras
allierades förbittring mot kvinnornas sträfvan, att en hvar god sak, som erhöll
deras understöd, skulle till slut segra. Och inför den tumultets ande innanför och
utanför lokalen, som sökte nedtysta den fria diskussionen, förklarade han, att den
skulle ej tystna förr än de sina barn beröfvade slafmödrarnas klagoskrin förbytts i
jubelrop.
Midt under allt detta buller och pöbeloväsen reste sig mrs Maria
Chapman och uttalade lugnt sin allvarliga önskan, att »Guds sannings ande måtte så
till vida genomtränga alla de närvarandes hjärtan, att de måtte lyssna till den
klagan, som nu trängde till dem från Söderns solheta falt».
Därefter vände sig miss Angelina Grimké till den stormiga mängden och
förde med allvarlig, öfvertygande vältalighet slafvarnes sak. Hon, som uppfostrats
midt i slafveriets hemland, hade med egna ögon sett dess fasor och dess
demoraliserande inflytande. Hon hade aldrig sett en »lycklig slaf», ehuru hon ofta sett
honom »dansa i bojor». Förklarande, att de män, »som höllo gisslet öfver
slafvarne», styrde nationen, uppmanade hon, en Söderns kvinna, som från födelsen
älskade sitt land, sina medsystrar i Philadelphia att efterfölja de engelska
kvinnornas exempel, hvilka genom sina petitioner bidragit till de västindiska slafvarnes
befrielse.
Med henne instämde miss Abby Kelley; det var första gången hon uppträdde
offentligt, därtill kallad hvarken af »dessa rösters galna skri» eller af »braket från
dessa inslagna fönster», utan af en »stilla röst i sitt inre», som bjöd henne att tala
till förmån för de stumma och inför Gud föra hans mest förorättade barns sak.
Nästa morgon började åter oroligheterna omkring byggnaden. Polis och mär
uppmanades att ingripa, men dagen, gick ulan att några mått och steg togos att
hejda pöbeln. I skymningen infann sig dock mären och lofvade skingra folkmassan,
om lokalen öfverlämnades åt honom. Detta skedde, och han underrättade
demonstranterna, att intet möte skulle hållas denna afton, enär salen lämnats i
myndigheters skydd. Han förklarade vidare inför den upprörda och laglösa hopen, att
han betraktade den som sin poliskår, ty »här i staden kalla vi aldrig ut militär».
Därefter sade han hopen god natt och begaf sig hem.
Folkmassan skingrades för en stund, men samlades strax åter utanför
byggnaden och började ånyo anfalla dess dörrar och fönster. Mären blef nödsakad att
»utkalla militär», men hans polisstyrka förmådde intet uträtta; mängden bestod af
mer än 15,000 personer*, och den vackra byggnaden, helgad åt frihet och fri
diskussion, blef midt under dess invigningsfest lågornas rof. Sedan pöbeln nått
silt mål, förföljde den brutalt och skurkaktigt under två följande dagar de i staden
bosatta negrerna; den nedbrände »krubban för föräldralösa färgade barn», en
välgörenhetsinrättning, med hvilken hvarken manliga eller kvinnliga abolitionister hade
något att göra. Betelkyrkan blef anfallen och hotad samt de färgades bostäder
plundrade och förstörda. Under allt detta förblefvo myndigheterna overksamma.
Rashatet vägde för dem mer än rätt och lag.
• H. Wilson, The Rise and Fall of the Slatepoicer, vol. I, pag. 297.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
