Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 4. Den amerikanska kvinnans arbete för slafemancipationen; en kvinnlig antislafveriförening; mrs Maria Chapman; förföljelse mot kvinnorna 1835; dito mot Garrison; kvinnornas konvent i Philadelphia 1838; pöbelupplräden och förstörandet af »Pennsylvania Hall»; systrarna Grimké; miss Kelley; »pastoralbref» mot kvinnornas deltagande i möten m. m.; prästerlig dom öfver humanitetssträfvandena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
framgång både i Nya England, Pennsylvanien och Västern. Hon var Theodor
Parkers väninna och rådgifverska och har af skalden Lowell blifvit besjungen som
»en Judith, klädd i kväkardräkt».
Bland andra den tidens mest bemärkta kvinnor voro den redan omtalade
mrs Child samt mrs Ellis Loring, Mary Grew m. fl.
Då amerikanska antislafverisällskapet sammanträdde år 1839, beslöt det att
äfven invälja kvinnor bland sina medlemmar. Hade kvinnornas uppträdande som
föredragshållare och talare väckt vrede och ovilja, så uppstod nu ett skri öfver
hela landet: antislafverisällskapet hade bland all annan fanatism gjort försök att
omkullstörta familjelifvet och förstöra tron på bibeln. Det hade öppet förnekat
aposteln Paulus’ auktoritet och sålunda visat sig bestå af otrogna kättare.
Och ett »Pastoralbref» utslungades af kongregationalprästernas
generalförsamling emot dessa pliktförgätna kvinnor, som så sårade de heligaste familjeband och
som hotade att neddraga den kvinnliga karaktären! Uti detta förskräckliga brott —
detta att uppträda offentligt till försvar för svarta kvinnor eller kvinnor af
half-blod — sågo dessa Guds ords förkunnare skäl till allvarsam fara, för att den
»naturliga kvinnlighetens fina doft» skulle försvinna. Naturligtvis gillade de hvarje
god form för sann kvinnlig verksamhet, naturligtvis; i det »obemärkta och enskilda
lifvet» skulle kvinnan »öfva ett mildt inflytande på mannens tänkesätt»; hon skulle
undervisa i söndagsskolan och leda religionsundervisningen i enlighet med sin
slafveriförsvarande själaherdes instruktioner. Men hon finge icke »såra sitt köns
blygsamhet; vi kunna ej annat än djupt beklaga de mäns missledda rättsbegrepp,
som uppmuntra kvinnor att taga ledande och uppseendeväckande del i
reformförslag, de män, som uppmuntra någon af andra könet att glömma sig därhän, att
hon uppträder som offentlig talare och föredragshållare. Vi särskildt beklaga»,
fortforo dessa samvetsängsliga väktare öfver kvinnlig renhet, »den förtroliga
kännedom, som kvinnor lägga i dagen rörande saker, hvilka icke böra nämnas, och
genom hvilken den ljufhet förstöres, som utgör det husliga lifvets behag och
kvinnans sanna inflytande i sällskapslifvet, och vägen öppnas för degeneration
och ruin».
Detta är betecknande. Slafsystemets fruktansvärda liderlighet föranledde icke
denna prästerliga församling till opposition! Men att denna grymhet och liderlighet
blottades af kristna kvinnor och detta i ett språk, sådant som bildade, kristna
kvinnor begagna sig af, det var mer, än dessa mäns finkänslighet kunde tåla, hvilka
ansågo sig utvalda af Gud att predika i hans heliga namn!
Under den följande tiden skrefs och diskuterades öfver kvinnornas
verksamhet mer än öfver själfva stridsfrågan, slafveriet.
Den för slafvarnas befrielse kämpande amerikanska kvinnan bidrog emellertid
icke allenast till denna saks framgång, utan hon beredde äfven vägen för den tids
amerikanska kvinna, som skulle bli den mest själfständiga i världen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
