Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 5. Interiörer ur slaflifvet i Södern på 1830—40-talet; behandling af husslafvar; plantageslafvar: arbete, föda, bostäder, beklädnad, straff; rymmare; slafannonser; en slafauktion; slafsystemet; prästerligt godkännande däraf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skuld liksom oskäliga kreatur; de säljas på auktion tillsammans med åsnor och
annan boskap; när de »drifvas» från den ena delen af landet till den andra, gå
de i hjordar eller »drifter»; den hvinande piskan sätter fart i trötta ben, och
liksom den främsta kon i raden bär skälla om halsen, måste det främsta
hopkedjade negerparet gnida på fiolsträngame en lustig melodi, så att suckar och
klagan öfverröstas och de resande och mötande småle åt »slafvarnes lyckliga,
sorgfria lif».
De köptes och såldes såsom boskap; deras tänder, armar och ben
undersöktes och synades; liksom hästar förklarades de »felfria» eller återsändes de
till ägaren, om de befunnos behäftade med fel.
Och, kanske det för slafven svåraste af allt, det som mer än allt annat
utdömer systemet: de sammanparades och skiljdes igen som hornboskap. För dem
fick det ej finnas mänskliga känslor af kärlek, för dem fick det ej finnas familjeband.
Deras »giftermål» skedde utan ceremonier, på ägarens befallning, och
upplöstes på samma sätt, ehuru slafvarnes egen högsta önskan var att »bli gifta genom
präst». Slafven fick aldrig lefva för sin familj, utan för en främling, sin herre.
Han kunde icke skydda hustru och barn från förnedring. De kunde piskas till
blods inför hans ögon, och han kunde ej röra ett finger till deras hjälp. De kunde
ryckas från honom och säljas bort, utan att han visste hvart, utan att hopp om
ett återseende fanns. Och själf blef han ånyo, alltjämt för att föröka »stocken»,
»parad samman» med någon annan stackars kvinna, kanske nyligen sliten från
sin »familjekrets».
Ty detta godtyckliga sammankopplande af människor ansågs i det kristna
och fria landet Nordamerikas Förenta Stater ingalunda som stridande mot
kristendomens bud. Man skulle väntat, att kristna präster, Guds ords förkunnare, skulle
uppträdt mot detta vanärande af äktenskapet. Men tvärtom. År 1836 utkom ett
ecklesiastiskt dokument i form af ett uttalande under ett möte bland
baptistprästerna i Savannah. Channing har återgifvit det så:*
»Helt nyligen blef å en prästerlig sammankomst denna fråga framlagd: Om
i händelse af ofrivillig separation, af sådan art att framtida sammanlefnad
omöjlig-göres, parterna böra tillåtas gifta om sig? Frågan åsyftade man och hustru, skilda
genom försäljning, en hvardagshändelse på grund af den stora inhemska
slafhandeln. Svaret lydde: att sådan skilsmässa mellan personer i våra slafvars ställning
är liktydig med skilsmässa genom döden; och vi tro, att den inför Gud äfven
gäller såsom sådan. Att under dylika förhållanden förbjuda ett andra giftermål
skulle vara att utsätta båda parterna icke endast för svårigheter och frestelser,
utan äfven för brott mot kyrkan på grund af lydnad mot sina herrar, af hvilka
man ej kan vänta, att de skulle nöja sig med en förordning, som vore i strid mot
slafrätten.––Slafvarne äga ingen själfbestämmelserätt; det är för dem
lika omöjligt att hindra en skilsmässa genom döden som en af ofvanantydda art.»
Detta prästerliga hyckleri och kryperi vittnar i och för sig tillräckligt om den
demoralisation af rättsmedvetandet, som slafveriet öfverallt och i alla förhållanden
medförde.
• William Channing, Works, V, sid. 206.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
