Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 8. Konfiskerandet af abolitionistskrifter 1835; kongressdebatt om Arkansas; andra seminolkriget 1835; Armistadaffären 1839; missnöje med England; »Creolen» 1841; mr Giddings i kongressen; kongressscener
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
stådda i Södern. Detta gjorde de öppet, betjänande sig af Förenta Staternas
postverk, och det är att märka, att bevisligen ej ett enda dokument blef afsändt till
en enda slaf*.
Sommaren 1835 hade en stor mängd sådana publikationer blifvit sända på
posten till medborgare i Södern. Men om antislafverisällskapet försett hvarenda
slaf med en bowieknif och tillrådt honom att afskära sin herres strupe, hade
uppståndelsen ej kunnat bli större. Skrifterna förklarades vara upproriska, och ehuru
de voro adresserade uteslutande till hvite män, särskildt till de förnämste
slafägarne, antogs det utan vidare i Norden så väl som i Södern, att de afsågo en
allmän slafresning, som skulle dränka Södern i blod. I Charleston blef posthuset
stormadt af pöbeln, och alla abolitionistiska skrifter, som postmästarn kvarhållit,
blefvo brända under bar himmel.
Det var detta, som presidentens ord åsyftade. Han framlade därför en bill,
som skulle förbjuda allt spridande af abolitionistskrifter genom posten. Samtidigt
framlade äfven Calhoun sin bekanta bill om, att hvarje postmästare, som befordrade
någon »förbruten» skrift eller illustration, skulle straffas med böter och fängelse.
Debatten härom blef ganska liflig och långvarig. Calhoun höll ett feberaktigt häftigt
tal, hvaraf framgick, att han ansåg billens framgång mindre viktig i och för sig
än såsom ett uttryck af slafagarnes makt. Bland dem, som röstade för billen,
voro — betecknande nog — de båda blifvande presidenterna Buchanan och van
Buren; bland motståndarne märktes Clay och Webster; den förre förklarade billen
innebära »den allra farligaste tendens»; Webster talade länge emot, förklarande,
att billen strede emot den bestämmelse i konstitutionen, hvilken förbjuder kongressen
alt antaga någon lag, som inskränker prässens och yttranderättens frihet.
Oaktadt Calhouns ansträngningar föll billen också igenom. Calhouns
förargelse var djup; han hade kämpat med intensiv eld och energi och ändock
förlorat; Adams skref om honom något senare: »Calhoun ser ut som en man, pinad
af rasande passioner, anfäktad, som han är, af otillfredsställd ärelystnad».
Men Oaktadt Calhoun led nederlag i en och annan detaljsak, vann han dock
sitt mål att i stort sedt tillkämpa slafinstitutionen seger efter seger.
En sådan var Arkansas’ införlifvande som stat i unionen med en konstitution,
som förbjöd att slafveriet inom den nya staten någonsin finge upphäfvas.
Förgäfves hade Adams motsatt sig denna passus i Arkansas författning. Förgäfves
hade Cushing med verklig vältalighet ställt sig vid hans sida, en nog så
be-aktansvärd händelse, enär denne begåfvade statsman dittills visat vanlig »nordisk»
servilism för Södern.
Men sydstatsrepresentanlen Will från Virginien hade under debatten yttrat,
att slafveriet vore en »Söderns institution», och om Norden sökte inskränka denna,
så hade Södern lika stor rätt att söka införa den i »hjärtat af Norden».
Det var detta, som med ens kom mr Cushing, eljest en trogen försvarare af
presidenterna Jacksons och särskildt van Burens politik, att blossa upp i patriotism:
»Införa slafveri i hjärtat af Norden? Fåfänga tanke! Fientliga infall, pest,
inbördeskrig må sammansvärja sig för att tillintetgöra de 8 millioner
frihets-älskande människor, som nu bo där. Detta skulle kunna tänkas. Ni må jämna
med jorden Nordens ståtliga städer, flitiga byar och fredliga hem; ni må föröda
dess fruktbara dalar och grönskande kullar; ni må betäcka dess mark med salt
* Oliver Johnson: »Garrison and his tinxe», pag. 192.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
