Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Slaffrågans utveckling och tillspetsning (från omkring 1831 till 1861) - 10. Splittring bland abolitionisterna; presidentvalet 1840; »the Liberty party»; adress till slafvarna; abolitionisternas radikalism; fria färgade sjömän fängslade i Söderns hamnar; Samuel Hoarse; presidentvalet 1844; annektionen af Texas; krig med Mexiko 1846; protester från nordstaterna och abolitionisterna; Wilmotförbehållet 1846; Oregonfrågan; Calhouns uppträdande; Söderns vrede; presidentvalet 1848; »freesoilpartiet»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bibeln, hade lärt känna vägen till himlen». De uppmanades vidare att söka
friheten genom att fly och erhöllo äfven den försäkran, att abolitionisterna icke
kände större glädje än att förhjälpa en slaf på väg till Kanada.
Det amerikanska antislafverisällskapet höll nu i sin tur ett möte i New-York
och Garrison fastställde här den ödesdigra principen, att frihetsvännernas första
plikt vore »att arbeta för upphäfvandet af unionen mellan Norden och Södern, till
dess slafveriet upphört att befläcka vår mark» — ett uttalande, som sedermera
kom att tjäna sydstaterna till ursäkt och förevändning, när de på fullt allvar
bröto unionen. Jefferson Davis yttrar också i sin stora apologi öfver
konfederationen: »Norden hotade, men Södern handlade»*. Davis glömmer emellertid helt
och hållet att omtala, det Södern i mer än 80 år förde hotelsen på tungan, innan
den blef till handling. Och då han vill lägga skulden på Norden, som genom
aboli-tionisternas yttrande »kränkt» Södern, förgäter han vidare, att dessa abolitionister
ej ens voro ett politiskt parti samt att de mötte protest från Nordens målsmän i
kongressen, medan Söderns hotelser just uttalades af dess offentliga representanter
i Huset och senaten samt midt under nationens officiella öfverläggningar.
I en resolution förklarades också, att den förening, som fanns mellan Norden
och Södern, vore »ett fördrag med döden och ett kontrakt med helvetet», som
skulle inveckla båda partierna i de fruktansvärdaste brott, såvida den icke
omedelbart upphäfdes. Och därför, »ända till dess slafveriet upphäfves, skall det
amerikanska antislafverisällskapets valspråk och lösen bli: ingen union med
slafägare!»
Kort därefter utsände äfven de radikala abolitionisterna en adress till
frihetens vänner i Förenta Staterna, till alla dem, som ansågo det rätt att förr »lyda
Gud än människor»; de uppmanades att förklara sig vara »fredliga revolutionärer»
och att förena sig omkring frihetens stjärnlösa banér, hvars måtto var: »Lika rätt
för alla — ingen union med slafägare». — »Upp med revolutionens banér! Icke
för att utgjuta blod eller förorätta förtryckarens person, icke för att med
vapenmakt strida mot lagen, icke för att väcka inbördeskrig, icke för att föra köttsliga
vapen! Nej, vår strid måste bli utan blodsutgjutelse, för så vidt icke vårt eget
skall flyta; ty liksom Kristus, vår förebild, eftersträfva vi icke att förstöra
människornas lif, utan att rädda dem, att öfvervinna det onda med det goda, att segra
genom vårt lidande för rättvisans sak samt att befria de fångna genom
sanningens makt.»
Emot denna adress framkommo flera protester af de moderate
abolitionisterna, sådana som den berömde historikern Hildreth, David Lee Child, Ellis Gray
Loring m. fl.
Det var dock ingalunda första gången ett dylikt rop hade hörts. Från
demokraternas sida hade detta, som sagdt, skett upprepade gånger allt från unionens första
dag. Vi hänsyfta nu icke på den stora »nulliökationsfebern» 1832, föranledd af andra
ekonomiska frågor. Men i sitt »stora tal» af den 6 februari 1837, då
»pelitions-frågan» återupptogs i senaten, hade Calhoun med sin vanliga våldsamma kraft
angående kampen mellan abolitionism och slafveri bl. a. yttrat: »–Det är lätt
att se slutet. Genom händelsernas nödvändiga gång skola vi slutligen bli två folk.
Det är omöjligt, att vi skulle kunna fortfarande enas under samma politiska system,
med det dödliga hat, som måste uppkomma mellan de båda sektionerna.–-
• Jefferson Davis, »The liisc and Fall of the Confederate Gorcrnement vol. I, pag. 76.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
